Torsten Rudenschöld – greve och skolreformator.

Införd i NLT aug 2001

I ett brev författat på Läckö 1846 skriver greve Torsten Rudenschöld att han är totalt utblottad: ”Till och med den stol jag sitter på och det bord vid vilket jag med min hustru äter min tarvliga mat är pantsatt hos en vän som säkerhet för en skuld”.

Dålig ekonomi och fattigdom förknippas ju vanligen inte med adelsmän, men för Rudenschöld hade livet verkligen inte blivit någon dans på rosor. Han hade studerat i Uppsala men inte tagit examen, han hade varit officer på Västgöta regemente men begärt avsked med kaptens grad. Därefter hade han försökt sig på att driva lantbruk, men inte heller detta hade blivit en framgång och hans ekonomiska situation var bedrövlig. Till slut fann han dock sin uppgift i livet, han kom att bli den drivande kraften när det gällde att organisera den svenska folkskolan, som hade beslutats vid riksdagen 1842.

Ungdomsår.

I Uppsala hade Rudenschöld träffat de män som bildat Götiska förbundet, bland dem främst Erik Gustaf Geijer, och han lät sig villigt dras med i förbundets svärmande för Sveriges forntid. Han kom också att intressera sig för Manhemsförbundet, som skulle verka i moralisk- patriotisk anda, i detta förbund var Carl Jonas Love Almquist den mest kände medlemmen.

Manhemsförbundet hade som ideal att leva ett idylliskt lantliv i Rosseaus anda och flera medlemmar skaffade sig torp i Värmland för att leva ett slags gröna vågenliv. Rudenschöld kom under sin bröllopsresa till Värmland och hälsade på sin gamla vänner, men då hade deras entusiasm för lantliv redan svalnat och Manhemsförbundet upplöstes 1822. Uppsalaåren kom att bli betydelsefulla för Rudenschöld, där träffade han vänner för hela livet och där insöp han liberala, patriotiska och sociala idéer, som kom att bli bestående.

Rudenschöld hade gift sig med sin kusin Christina af Geijerstam från Ribbingsfors och de unga bosatte sig efter giftermålet på släktgården Kroppfjäll i norra Skaraborg. Men den unge greven saknade håg och fallenhet för lantbruk och detta tillsammans med några dåliga skördeår gjorde att familjen ledsnade och övergav livet på landet. I stället fick Rudenschöld anställning som förvaltare på Stjärnfors bruk i Värmland.

Social medkänsla.

Stjärnfors bruk tillhörde Uddeholms bruk, som Rudenschöld genom arv var delägare i; hans anställning berodde säkert på detta. Han saknade ju all utbildning och erfarenhet från detta slag av arbete, men trots detta kom han att sköta sin befattning med intresse och visa prov på duglighet.

Men de anställdas arbetsförhållanden väckte hans medkänsla. Han yrkade på minskning av deras arbetstider, höjning av deras löner och förbättringar av deras bostäder. Då han framförde sina synpunkter på bolagsstämman möttes han av hån och blev kallad samhällsfarlig och tokig. När Rudenschöld sedan på eget bevåg avskrev smedernas skuldförbindelser och höjde löner blev hans situation ohållbar och han sade upp sin förvaltartjänst. Efter detta åtminstone halva misslyckande hamnar nu familjens flyttlass på Läckö, som hans bror Carl arrenderade.

Skolundervisningen börjar.

Torsten Rudenschöld med hustru och tre barn fick bo på Djurgården; där och på granngården Öboängen skulle han bruka jorden. I stället för arrende fick han undervisa broderns bägge pojkar tillsammans med sin egen son och några grannbarn. En liten internatskola hade kommit till och Rudenschöld trivdes med tillvaron. Men hans ekonomi var usel och han beslutar därför att satsa på jordbruk i större skala. Tillsammans med några andra intresserade bildar han av flera gårdar Närefors gods i Järpås för att där främst odla spannmål. Men efter flera år med dåliga skördar och sjunkande spannmålspriser blir man tvingade att sälja godset med förlust och Rudenschöld hamnar i en svår ekonomisk kris. Räntor och lån förmörkar livet för familjen, som stundtals verkar leva under existensminimum. Broder Carl reder dock upp situationen, han köper Närefors och undviker på så sätt en säker konkurs för brodern

Läcköskolan.

Efter misslyckandet med Närefors får nu Rudenschöld med sin familj bo i en flygelbyggnad till Läckö slott. Hans intresse för undervisning var dock väckt och han samlar nu traktens barn i slottets riddarsal som får bli skolsal. I denna pampiga miljö får barnen undervisning i läsning och räkning av en greve i lappade och slitna kläder, men brinnande av pedagogisk entusiasm.

Det är vid denna tid som Rudenschöld författar och på Hushållningssällskapets bekostnad ger ut en skrift, kallad Tankar om ståndscirkulation. Den är fylld av för tiden revolutionära idéer, huvudtanken var att förbrödra och skapa samförstånd mellan de olika klasserna i samhället. De högre klasserna skulle pröva på kroppsarbete om anlag saknades för studier och kroppsarbetares barn skulle i mån av fallenhet för studier ges möjligheter till högre utbildning. Detta var djärva tankar för sin tid och Rudenschöld kom att kallas den galne greven och han hånades av sina konservativa ståndsbröder. Rudenschöld försvarade envist och skickligt sina idéer men insåg att de endast var möjliga att realisera genom förändrad och förbättrad undervisning.

Roteskolor.

Skolreformen 1842 hade haft svårt att komma i gång, men sedan Rudenschöld på Läckö börjat sina skolförsök gick det bättre. Han förstod att ett skolhus i varje socken skulle innebära lång skolväg för många barn och att lärarbrist länge skulle vara ett problem. I stället införde han i Otterstad roteskolor. Där fick någon läskunnig yngling eller äldre kvinna, en så kallad läsmoster, sköta den förberedande undervisningen som bedrevs växelvis i olika hem. Detta kom att kallas Otterstadsmodellen och den spreds undan för undan runt hela Sverige. Med det var småskolan uppfunnen och undervisningen kunde sedan fortsätta i sockenskolan, där barnen togs om hand av utbildade lärare.

Rudenschölds skolmodell väckte snabbt intresse hos de styrande och han får nu en blygsam lön för att fortsätta sina skolförsök, han skriver också artiklar och ger ut skrifter och anställs som resande skolinspektör. Sent omsider har han funnit sin livsuppgift och äntligen har han fått sådana inkomster att hans familj kan börja leva ett drägligt liv. Rudenschöld var också ledamot i 1856 – 1858 års riksdag där hans tankar fullständigt slog igenom och där hans modell för den svenska folkskolan antogs. Den skulle i sina grunddrag existera i mer än hundra år.

Vid infarten till Läckö slott finns en sten rest till Rudenschölds minne och 1942 fanns hans bild på ett frimärke, han är den ende invånare i nuvarande Lidköpings kommun som fått denna ära.

I Lidköping har en gata uppkallats efter honom och också en skola. Elever och lärare kan känna stolthet över att gå i Rudenschöldsskolan, uppkallad efter den svenska skolans mest betydande reformator.