Natur, kultur, arkitektur och sociala förhållanden presenteras

Införd i NLT April 2006

Namnet Jonsered förknippades länge med fabrikerna där. Redan i början av 1800-talet hade företagsamma Göteborgskapitalister börjat utnyttja vattenkraften i Säveån för att driva spinnerimaskiner i Jonsered. Senare tillkom gjuteri, mekanisk verkstad och presenningstillverkning. Mest känd blev Jonsered under senare år för sin tillverkning av motorsågar. Numera är all tillverkning nedlagd, men den gamla miljön i Jonsered har bevarats som ett industriminne med tidstypiska fabriksbyggnader, arbetarbostäder och en ståtlig herrgård.

Göteborgs Universitet förvaltar numera den gamla bruksmiljön och har i dagarna tillsammans med Bohusläns Museum kommit ut med en bok, där Jonsered grundligt presenteras. Resultatet har blivit en tvärvetenskaplig bok där olika experter medverkar och bl a skildrar de traktens forntid, geologi, natur, arkitektur och dialekt. Boken heter kort och gott Jonsered och är sällsynt vacker, den är tryckt på bra papper, har fin layout och är fylld med fotografier av både äldre och yngre datum. Den bör vara en given kandidat när årets vackraste Västgötabok skall utses.

Det mest intressanta kapitlet i boken berättar om det slutna samhälle som Jonsered länge var. Brukssamhället växte successivt fram och blev alltmer självförsörjande och något av ett patriarkaliskt mönstersamhälle. Efter engelsk förebild skulle fabriksägarna tillgodose alla behov och intressen i samhället. Det innebar att bruket hade egen polis, barnkrubba, ålderdomshem, kyrka, skola, handelsbod och att arbetarna bodde i fabrikens bostäder. Under sådana omständigheter bildades fackföreningar sent, trots att lönerna i Jonsered låg under genomsnittet. Men arbetarna hade fri sjuk- och tandläkarvård, erhöll gratifikationer vid helgerna och fick anlägga koloniträdgårdar på fabrikens mark.

I sin självbiografiska roman Vägen ut har Harry Martinsson skildrat Jonsered så som han upplevde det under en vinter i väntan på att få hyra i Göteborg. På järnvägsstationen träffade han en dam som hjälpte femtonåringen till arbete och bostad, hon var släkt med brukets ägare och Martinsson glömde henne aldrig. Hon inbjöds när Martinsson tog säte i Svenska Akademin och de brevväxlade flitigt. Även andra författare har vistats kortare perioder i Jonsered.

Ett intressant kapitel i boken handlar om den nya herrgård som 1868 uppfördes vid sjön Aspens strand med en vacker utsikt mot blåa vatten och gröna skogar. Arkitekt var den på sin tid berömde J A Westerberg, som ritade en variant på tidens lantliga och representativa privatbostad. Han undvek torn och tinnar och gav herrgården ett mer villaliknande utseende med loggia och terrasser. Den är i många avseenden en god representant för den Göteborgska arkitekturtraditionen och vid den omfattande renoveringen, som nyligen utförts har exteriör och interiör återskapats med alla tidstypiska utsmyckningar och detaljer.

Göteborgs Universitet har för avsikt att använda Jonsered för sina olika verksamheter och i herrgårdsparken skall ett annex uppföras. Där kommer forskare och stipendiater att i lugn och ro att kunna arbeta koncentrerat under begränsade perioder.

Göteborgarna är att gratulera, Jonsereds gamla fabriksmiljöer blir ett intressant utflyktsmål och kanske hittar en och annan Skaraborgare också dit; de kommer då också att kunna njuta av en vacker natur och en väl bevarad industrimiljö.

Jonsered. Stenåldersboplats. Bruksort. Kunskapssamhälle. Bohusläns Museums förlag. 259 sidor.