Johan August Ekman – Skaraborgs hittills ende ärkebiskop

Införd i NLT mars 2002

Från första början förstod nog byns invånare att den lille pojken Johan August Ekman inte var som andra barn. Han lärde sig läsa redan vid fyra års ålder och vid husförhör kunde han tidigt svara för sig bättre än en hel karl. Detta berodde mycket på att han tidigt fick sitta med vid pappans undervisning av socknens småbarn i läsning och skrivning, men också på att han hade ett ovanligt gott huvud. Pappa var indelte husaren Olof Ekman vid Vadsbo skvadron av Livregementets husarer, känd som en from man med stort intresse för boklig bildning.

Den lille Johan August sågs ofta stå på fundamentet till en milsten nära hemmet och predika, som han sett prästen göra i kyrkan, och skolläraren vände sig ibland i klassrummet till honom, när ingen annan kunde svara och sa: ”Ja, då får jag väl fråga mitt biskopsämne”.

Skolstudier i Mariestad.

Johan Augusts föräldrar var fattiga, ryttartorpet på Smedby backe i Hjälstads socken gav väl dem och deras fem barn en mager bärgning men pengar till studier för äldste sonen var nog svåra att få fram. Husaren Olof Ekman tog dock en dag på sig sin granna uniform och marscherade till prästgården för att tala med vördig prosten om sonens läshuvud och eventuella framtida studier. Men prosten avrådde bestämt; obemedlade mäns barn fick ofta ett hårt liv om de gick studievägen, umbäranden, svält, dåliga löner om de nu ens lyckades få arbete och ständiga penningbekymmer var vad de hade att se fram emot. Det lät ju avskräckande, men Olof Ekman var envis, hans son skulle få dricka ur de kunskapens brunnar, som pappan själv inte getts tillfälle att pröva.

Elva år gammal började alltså Johan August vid Mariestads lägre elementärläroverk, där han genast blev en av de flitigaste och duktigaste. Han bodde inackorderad hos en fattig änka i en jordkuleliknande stuga längst ut vid Vänern. Mat fick han dock ta med sig hemifrån, hans omtänksamma mor skickade varje vecka med honom ett skrin innehållande den proviant, som familjen kunde undvara. Modern gjorde säkert sitt bästa men tillgången var knapp, näringen stundom otillräcklig och dieten enformig och allt annat än hälsosam. Pojken lade nog här och senare i Skara genom ensidig kost grunden till det mångåriga maglidande, som skulle förfölja och plåga honom upp i åren och till slut lägga honom i graven.

Varje lördagskväll traskade Johan August den två mil långa vägen hem till föräldrar och syskon och på söndagen återvände han glatt med sitt matsäcksskrin.

Lärarna i Mariestad verkar ha varit duktiga; en åtnjöt stor aktning ”trots att han nästan aldrig slog någon lärjunge”. En annan kallades Skara efter sitt utseende; han hade nämligen skrivit en bok om staden Skara och där beskrivit staden som ”liten, krokig och ful”. En omtyckt lärare var skalden Pelle Hagström, som till Mariestad förde med sig en god portion uppsaliensiskt humor och skämtlynne.

Skara Gymnasium

Johan August lämnade Mariestads skola med goda betyg och togs 1860 in i Skara Gymnasium. Här blev han släpande på sin hemlagade matsäck, i sina lantliga vadmalskläder och med sina nötta böcker inackorderad i ett djäknestall. I Mariestad hade han läst sina kurser på nio terminer mot normala tio, men i Skara gick det långsammare. Det berodde på att han samtidigt som han skötte sina egna studier var tvungen att undervisa yngre elever och traggla läxor med dem.

I Skara hade han Gunnar Wennerberg som omtyckt lärare och ofta smög sig Ekman och hans kamrater frivilligt upp på läktaren vid morgonbönen, när Wennerberg förklarade dagens predikotext och ledde psalmsången. Ekman gjorde sig som gymnasist känd som en god kamrat och var omtyckt där han frös och svalt tillsammans med alla de andra djäknarna och kunde till slut ta sin mogenhetsexamen med grundliga kunskaper och goda betyg. Det berättas att hans far, den gamle husaren, stolt hade traskat till Skara för att tacka sonens lärare för att de hjälpt honom i hans studier.

Till Uppsala

Fattigdomen var fortfarande en plåga för Johan August och under flera år tvingades han därför ta tjänst som informator i präst- och officershem för att undervisa barn, som skulle tentera in i Skara. Han gjorde sig omtyckt bland sina elever och många mindes honom länge med glädje och som en baddare på att gå på styltor. Efter några år var det dags att flytta till Uppsala, där han med sin flit och begåvning snart prästvigdes, blev teologie doktor och professor.

Han utsågs till biskop i Västerås 1898, men hade nog hellre velat bli biskop i Skara Stift om han fått välja.

Ärkebiskop var sedan länge Anton Niklas Sundberg, som var en känd kraftkarl, varit påtänkt som statsminister och gjort sig berömd för sina kraftfulla och inte alltid så fromma yttranden. Hans mest kända torde vara: ”Näst gudlighet och sedlighet, är små brännvinsglas det värsta jag vet”. Sundberg dog hastigt 1900 och en ny ärkebiskop måste utses. Valet föll lite oväntat på Johan August Ekman, som var en helt annan människotyp än Sundberg. Han lyckades dock på sitt mer försynta sätt under sina tretton år som ärkebiskop göra sig mycket omtyckt inom den svenska kyrkan och leda den med fast men ändå varsam hand. Han dog 1913 på Akademiska sjukhuset efter en magoperation som inte gick som den skulle. Han efterträddes av Natan Söderblom.

Vid Smedby backe i Hjälstads socken står i dag en ståtlig minnessten till minne av Johan August Ekman, Skaraborgs hittills ende ärkebiskop. Den står inte långt från det ryttartorp där han föddes. Det berättas att kung Oscar II, i samband med en järnvägsinvigning, fick träffa ärkebiskopens far, den gamla husaren, på Götene station, för att gratulera honom till sonens utnämning. En skildring av detta möte och av kungens besök på Kinnekulle kommer i en följande artikel.