Axel Roos av Hjelmsäter på Karl XII:s fälttåg

Införd i Vadsbobygden 1989

För 250 år sedan fanns det varken yrkesrådgivning eller yrkeslexikon; ungdomen snubblade i blindo över ett yrke och blev kanske fast för livet i det. I de flesta fall ärvde man förstås fäders eller släktingars syssla. Detta gällde även officerare och soldater och Axel Roos av Hjelmsäter var inget undantag. Han verkar ha haft naturlig fallenhet för krigaryrket och inte ens ett dåtida klåfingrigt förbud mot krigsleksaker torde ha kunnat stoppa honom i hans officersbana. Hans far Carl Gustaf Roos, var överste och general och bodde i slutet av 1600-talet på Årnäs vid foten av Kinnekulle. Där växte Axel upp under en av allt att döma både lycklig och lugn barndom. Men bistrare tider väntade, Karl XII:s stora krigsäventyr bröt ut 1700 och då, 16 är gammal ansågs Axel mogen att börja sitt yrkesliv som militär. Det livet kom att bli dramatiskt men tack vare gott läkekött och bistånd från högre makter överlevde han alla blessyrer och drabbningar och dog vid hög ålder.

Han hade då t.o.m. hunnit skriva en bok om sina upplevelser i fält och på sin tid var den mycket omtalad, den översattes till engelska och franska och generationer av svenskar har påverkats av den.

KARL XII I TURKIET

Axel Roos var med under Karl XII:s alla fälttåg, han slogs vid Narva, Thorn, Holovzin och Fredrikshald och han blev fånge vid Poltava. Han lyckades emellertid fly och kunde snart förena sig med kungen som fått asyl i Turkiet. Där deltog han naturligtvis i Kalabaliken i Bender, han hade faktiskt fått en av huvudrollerna och det kanske främst därifrån som han fått sitt rykte som tapper krigare. Länge var han ett för svenska pojkar ouppnåeligt hjälteideal, man läste med glödande kinder om honom i många svenska hem och han kom att bli ett begrepp. Han anses vara förebilden till Tegnérs stora dikt Axel, som just handlar om en ung karolinsk hjälte.

Karl XII hade med spillrorna av sin här fått uppehållstillstånd i Turkiet och under en lång period försökte han få turkarna med i ett krig mot Ryssland. De diplomatiska förvecklingarna var komplicerade och till slut tröttnade den turkiske sultanen på svenskarna och beslöt sig för att helt enkelt köra i väg dem hem. Det var detta som blev Kalabaliken i Bender, alltså egentligen en stor vräkningsaktion. Karl XII, järnhuvudet, som han kallades av turkarna, fann sig emellertid inte utan vidare i en sådan godtycklig dom utan satte sig till våldsamt motstånd. Uppskattningsvis 8000 turkar gick en söndag förmiddag, enligt Verner von Heidenstam mitt under den svenska gudstjänsten, till angrepp mot det dåligt befästa svenska lägret. Omkring 1500 karoliner fanns där, men bara 50 kom att gripa till vapen, majoriteten kanske insåg det fåfänga i att slåss mot en sådan övermakt. Kungen tänkte aldrig i sådana banor utan gav typiskt nog order om strid. Så började bataljen och det är främst vid detta tillfälle som den skägglöse dunderguden grundlägger sitt anseende för oefterliknelig tapperhet; han kunde inte vika, blott falla kunde han.

Men det fanns två hjältar i Bender, den andre var Axel Roos, som med bravur själv fäktade och sköt vid kungens sida och som flera gånger räddade majestätet från döden.

KALABALIKEN

Efter turkarnas första anfall tycks kungen ha ridit omkring och inspekterat skadorna på lägret, ingen tycktes slåss riktigt på allvar. Plötsligt fick dock kungen en svärm turkar över sig; sporrade av löften om penningbelöning till dem som lyckades tillfångata kungen, började de riva och dra i hans kläder. Med hjälp av Axel Roos lyckades kungen slita sig och sedan Karl tagit sig en titt på lägret och konstaterat att turkarna börjat ägna sig åt vild plundring beslutar han sig för att ta skydd i det s.k. Kungshuset. Just då kom en pistolkula och svedde kinden och svärtade ansiktet på kungen. En turk rusar fram och rycker omkull honom och han är nära att övermannas och släpas bort. Då dyker Axel Roos upp, lyckas dra kungen in i Kungahuset och i säkerhet. Inne i huset vimlar det av turkar och med dragna värjor tvingas svenskarna bana sig vag till ett inre rum. Krutröken låg tät i huset och i det förvirrade handgemänget var det inte lätt att skilja vän från fiende. Paniken ökar när turkiskt artilleri börjar skjuta mot Kungshuset, men efter en stund är det tydligt att projektilerna inte åstadkommer någon skada. Kulorna bara fastnar i väggen med ett dovt smaskande. Värre blir det då brinnande pilar kommer susande och fastnar i spåntaket, som efter en stund fattar eld.

SLÄCKTE ELD MED BRÄNNVIN

Nu var goda råd dyra. Kungen tog Axel Roos och några soldater med sig upp på vinden för att försöka släcka elden. Det visade sig dock besvärligt, man saknade vatten. I desperation slog någon hål på ett par tunnor som stod där uppe och välte omkull dem för att försöka stoppa lågorna. I tunnorna förvarades brännvin och vin och vinden förvandlades nu snabbt till ett brinnande inferno. Kungen hade fått brännvin på kläderna och var nära att bli flamberad och alla fick hals över huvud skynda sig in igen. Under hela den kungliga brandkårsutryckningen hade muskötsalvor knallat och kanonkulor vinit och läget började bli prekärt, valet mellan att stekas inne eller att skjutas ute var inte lätt.

Genom fönstren började också turkar att välla in och svenskarna förmådde inte kasta ut dem i samma takt, fastän man ansträngde sig för kung och fosterland. Kungen själv lär ha ränt värjan genom fyra turkar samtidigt och enligt samma lätt överdrivna vittnesmål hade varje svensk ständigt åtta hundturkar i luften och en på värjspetsen. Det hjälpte ju inte, situationen började bli kritisk. Kungen och Axel kämpade sida vid sida, vid ett tillfälle stod tre turkar beredda att döda kungen, Roos sköt då en, kungen stack ned den i mitten och den tredje fick en kula från Roos andra pistol. Strax innan hade Roos dragit omkull kungen vid ett fönster för att rädda honom från att bli skjuten och han hade också hjälpt kungen att driva en hel hoj kroksabelförsedda turkar på flykten. I något sammanhang lär kungen haft tid att fråga: – Roos, är det I som frälst mig igen?

I åtta timmar varade striden i Kungshuset och allt var kaotiskt, krutröken låg som en lützendimma, brinnande delar av taket dröste då och då ned, pistolskott blandades med sårades jämmer och turkars gälla stridstjut med de dova kanonskotten. Att kalla det för kalabalik verkar inte vara någon överdrift..

SNAVADE PÅ SPORRARNA

Törsten blev stor i Kungshuset under de ideliga kraftprestationerna, vatten fanns inte att få, utan de stridande svenskarna fick nöja sig med vin. Den absolutistiske kungen tvingades nu, för första gången sedan avfärden från Sverige, tömma ett glas med rusgivande dryck. Man tycker att även en nutida fanatisk godtemplare borde kunna förlåta honom.

Axel Roos kom att rädda kungens liv en gång till. Han kastar sig framför kungen för att skydda honom för en kula, den träffar i Roos pälsmössa, som tydligen var av bra kvalité. Inte ett hår kröktes på hans hjässa.

Kampen mellan de 50 svenskarna och de många turkarna kunde egentligen bara sluta på ett sätt och kungen ger till slut order om att utrymma Kungshuset och fly till en annan, ännu inte brinnande byggnad. Utbrytningen lyckas och i full karriär skyndar man över gården. Ungefär mitt på snavar kungen på sina stora sporrar och står på näsan, han var ju ovan vid alkohol och det kanske blev hans fall, snabbt övermannas han och de andra svenskarna och de förs i triumf till sultanen som fångar. När man öppnar Karl XII:s kista 1917 konstaterar läkare att flera ben i en fot var brutna och att det sannolikt skett vid detta tillfälle. Kanske förklarar det Karl XII:s uppförande hos sultanen, han kastade sig vid ankomsten handlöst i en soffa med kläder och stövlar på, foten smärtade säkert svårt. Kungen hade ju också rätt att vara trött, efter sitt dryga dagsverke kunde han unna sig en stunds vila.

Axel Roos fick däremot inte vila, han skickades så gott som omedelbart hemåt som kurir för att händelserna i Bender skulle bli kända. Naturligtvis gick ritten genom fiendeland lyckligt; ”Så kom han genom tusen faror emellan fiendens skaror” skaldar Tegnér om sin Axel.

SÅRAD 16 GÅNGER

Axel Roos var med även vid Fredrikshald, där kungen stupade, men fick fortsatta sin världsliga karriär. Han blev regementschef, generallöjtnant och landshövding i Vänersborg. Under sina krigarår hade han blivit sårad 16 gånger, dock utan att ha invalidiserats. När han begravdes lades i kistan en ganska makaber samling föremål; nio större benskärvor, fyra gevärskulor och två skrotstycken, allt detta hade plockats ur hans kropp vid olika tillfällen. Dessutom lär det i hans ”afsomnade lekamen” ha funnits ett oräkneligt antal kulor kvar.

Axel Roos hann som pensionär på sin egendom Lövås i Dalsland tänka tillbaka på sitt innehållsrika liv innan han dog 1765, 81 år gammal, som den siste av sin ätt. Han ligger begravd på Gestads kyrkogård utanför Brålanda och där finns också i dag ett vackert monument, rest av Karolinska förbundet och invigt av Prins Carl. Inne i kyrkan hänger på väggen hans slitna värja och hans förgyllda sporrar och erinrar dalslänningarna om ett liv fyllt av äventyr och bragder.

Men Axel Roos var från Västergötland och här är han glömd. Tyvärr, måste man konstatera, han verkar vara en av de få historiska gestalter som tål att dras fram, dammas av och synas i sömmarna. Man behöver för den skull inte falla offer för barnslig hjältedyrkan, det ligger inte i tiden, men hans liv och leverne ger en god inblick i karolinsk livsstil och anda. Han kan ge oss en bit till det pussel som förklarar vårt förflutna och det är just nu så att efterfrågan på sådana bitar är i stigande. Allt fler inser att den som kör historien till soptippen åker själv med lasset.

Litteraturförteckning:
A E Roos: Relation om calabaliken vid Bender (1788)
E Tengberg: Från Poltava till Bender (1953)
Frans G Bengtsson: Karl XII del 2(1945)
Carlsson-Rosén: Svensk Historia 1(1962)
C Grimberg: Svenska Folkets underbara öden (1960)