Ville aldrig låtsas om att farfadern varit köpman
Införd i Dec 2002 i Lidköpingsbygden
När en ung man vid namn Pons Scoperier en mörk natt omkring 1540 rymde från Benediktinerklostret i Montolieu, hoppade han inte bara ut genom ett fönster utan också bort från en väl utstakad framtid.. Hans far hade räknat ut att Pons, den yngste sonen, skulle bli en andans man och få sin trygga bärgning på kyrkans bekostnad. Han kunde med lite tur få en biskopsstol eller bli abbot i ett kloster någonstans i sin hemtrakt i södra Frankrike.
Av dessa planer blev dock intet, den unge rymlingen valde i stället att bli en svärdets man i högan Nord och under namnet Pontus De la Gardie kom han att bli en berömd man i hela Europa. Vilka vindar som blåste honom norrut är okänt, men kanske hade han lockats av de vältaliga soldatvärvare, som trumpetade ut sina löften om guld och ära på torg och marknadsplatser.
Vid mitten av 1500-talet trängdes skottar, tyskar, fransmän, italienare och schweizare i alla länders arméer och dessa soldater hoppades alla att det i deras ränslar låg en marskalkstav eller åtminstone en officerskarriär. Möjligheten att långt uppe norr vinna ära och berömmelse bedömdes som lika säker eller osäker som utsikterna till framgång i det nyupptäckta Amerika.
Norra Europa hade vid denna tid blivit ett av de oroliga hörnen i världen med ständiga krig och det borde garantera avancemang för åtminstone några av de lycksökare som flockades under brokiga regementsstandar och färggranna nationsfanor.
Hemtrakten.
Den unge Pons hade framgång, hamnade så småningom i danska armén och slogs mot Sverige i Nordiska sjuårskriget. Han togs till fånga vid Varberg och passade då på att byta sida. Detta var inget ovanligt och som svensk krigare steg han snabbt i graderna och kom att vinna uppmärksammade segrar för sitt nya hemland i krigen mot Ryssland.
Förbindelserna med hans gamla hemland var inte helt brutna, utan ryktet om hans framgångar som krigare nådde så småningom fram ända dit. Där kan man än i dag höra uttrycket ”es oun Pontus”. Det används om någon lyckans guldgosse, som vunnit på lotteri eller tips. Få anar dock att det syftar på Pontus De la Gardies framgångar.
Pontus hemort låg i departementet Aude, vid Pyreneernas fot och släkten bodde i närheten av staden Caunes. Det är där som uttrycket om Pontus lever och minnet av honom är numera också omhuldat av lokala historieskrivare, som gläds över hans bragder på slagfälten och yvs över hans ättlingars senare insatser. Släktens huvudman och Pons pappa hette Jaques Scoperier och var en hedervärd köpman och jordägare i Minervois, som trakten också kallas. Här odlas på terrasser de vanliga medelhavsprodukterna, vin, oliver, frukt och spannmål. De ofta torra och alltid magra betena ger bete åt traktens boskap och av mjölken från den tillverkas flera lokala och ofta utsökta ostar.
Kommer man högre upp förändras naturen, grönskan blir yppigare och luften känns lättare att andas. Lövträd växer i dungar och bäckar porlar året om, likheten med ett sydsvenskt landskap är påfallande. Det är här, där den friska luften börjar, som man finner staden Caunes. Med hjälp av en fransk motsvarighet till den topografiska kartan hittar man också med en viss svårighet en bondgård som heter La Gardie. Den ligger några mil utanför Caunes och ser i dag påfallande modern ut och ger definitivt inte intryck av gammalt slott eller herrgård.
Kan det verkligen vara denna gård som gett namn åt Pons Scoperier? Jo då, vid studier av gamla gulnade papper finner man att egendomen faktiskt under en tid innehades av Jaques Scoperier. Han köpte in en rad gårdar och blev med tiden ganska rik och därmed ansedd. Han var gift tre gånger och uppehöll en längre tid sysslan som ett slags lagman och domare i sin hemstad. Han kallar sig ibland högfärdigt för seigneur och riddare, men adelsman i dåtida bemärkelse var han långtifrån. I Minervois var visserligen gränsen mellan adel och rika borgare och godsägare flytande, någon högadel fanns inte där, men Jaques var nog bara en hedervärd köpman. Han placerade klokt sina intjänade pengar i jord, bl. a. i gården La Gardie, som var på ca 30 hektar. Den var säkert räntabel men för liten för att kallas herresäte. Kort efter Jaques död tvingades dessutom arvingarna att sälja gården och redan 1570 har den gått ur släktens ägo.
Förfalskningar.
Varför Pons valde att kalla sig De la Gardie är oklart, men säkert ansåg han att namnet lät förnämt och att det passade honom väl i hans roll som krigare med allt högre befälsuppdrag. Slår man upp ätten De la Gardie i Elgenstiernas Svenska Adelns Ättartaflor står där att släkten är belagd och känd från 1300-talet med idel ädel adel bland förfäderna. Detta har i modern tid avslöjats som en stor bluff. Den finlandsvenske författaren Lorenz von Numers, som är en stor kännare av fransk historia, fransk kultur och franska arkiv har träffat på dokument som avslöjar att en medveten försköning av ättens ursprung har ägt rum på order av Jakob De la Gardie. För en modern människa verkar det underligt att skryta över sina förnäma förfäder, men seden långt fram i tiden var sådan.
Pontus krigiska bedrifter uppskattades av svenskarna och detta bevisades inte minst genom att han fick gifta sig med en kungadotter. Det var visserligen bara Johan III:s dotter på sidolinjen, Sofia Gyllenhielm, som han fick gå i brudstol med men det var naturligtvis en stor ära för honom. Sonen Jakob gifte sig sedan med Ebba Brahe från den svenska högadeln och det ansågs av alla för ett jämbördigt och passande gifte. Reaktionen i svenska adelskretsar skulle ha blivit oerhörd om det kommit fram att den förnäma Ebbas svärfar bara varit son till en enkel köpman i ett avlägset land, skandalen hade blivit kolossal och svår att tysta ned.
Förfalskningen av anorna kan också ses som ett försvar mot den antisvenska pamflett som 1605 kom ut från trycket i Frankfurt; där stod att läsa att släkten De la Gardie härstammade från ”en äventyrare av skumt ursprung som fått försörja sig som skomakare”. Det var faktiskt så att Scoperier på dialekt i Aude just betydde skomakare och någon hade tagit detta som grund till att smutskasta släkten och Sverige. Mot detta förtal måste naturligtvis moteld anläggas och det kom på Jakob De la Gardies lott att göra det. God hjälp att trolla fram de viktigaste bevisen på att ätten var ” af gambal och förnämbd slächt” fick han av sin fars släkting Jean Scoperier.
Länge har man sedan godtagit de förfalskade dokumenten som äkta. Jean ändrade finurligt årtal, förvanskade äktenskapskontrakt och andra akter och han författade domstolsutslag och latinska fraser med stor skicklighet. På så sätt kom ättens stamtavla att bli generöst tryfferad med seigneurer och ädlingar alltifrån 1300 – talet. Han gjorde emellertid det oförlåtliga misstaget att behålla samma notariers namn på alla förfalskade papper och det blev då lätt för kritiska forskare att påvisa falsifikaten. En notarie kan ju inte rimligen ha hållit på att underteckna dokument i över 200 år.
Jean lät också rita ett vackert stamträd med gula, blå och röda ringar för namn och med färggranna vapensköldar. De som tvivlat på ättens fina härkomst blev troligen omvända eller åtminstone nedtystade när de tog del av Jeans manipulationer. Släktingarna i Frankrike passade nu också på att byta namn för att kunna sola sig i den glans, som strålade alltmer intensiv norrifrån. De hade under några år upphöjt sig till De Scoperier, men De la Gardie ännu lät bättre, trots att gården med namnet La Gardie inte längre fanns i släktens ägo. I flera hundra år kunde alltså de franska och de svenska grenarna glädja sig över ett mycket förnämt ursprung och det gladde säkert dem själva, samtidigt som det förargade andra. Och det var väl det som varit den dubbla avsikten.
Välväxt och svartmuskig.
Fältherren Pontus De la Gardie, Ingermanlands erövrare, användes i svensk tjänst också som diplomat. Han sändes ut i Europa i olika ärenden, där hans språkkunskaper bl. a. förvärvade i klostret Montolieu, kom väl till pass. Sålunda skickades han 1572 till Frankrike för att få franske kungens tillstånd att värva trupper där och från den resan finns det ett ögonvittne som berättat om Pontus. Det är den kräsne författaren Brantome, som mött flera av samtidens stora och inte lät sig imponeras så lätt.
Pontus De la Gardie fann han dock behag i, han skriver: ”Han förde sig mycket väl och var mycket välväxt, svartmuskig på hemtraktens vis och klädd på det fransyska maneret. Han talade ytterst väl och man hade mycket trevligt i hans sällskap. Av vad jag kunde höra var han fortfarande mer gascognare och fransman än svensk”. Det är alltså en total missuppfattning att föreställa sig Pontus som en obildad och råbarkad knekt.
Bildning.
Den nya stormakten Sverige hade länge ett behov av språkkunniga, världsvana europeer att sända ut i olika uppdrag. Pontus De la Gardie var en av de få som dög och eftersom han var en klok man förordar han i sitt testamente att sonen Jakob skall få en god boklig bildning. Denne tog tacksamt emot den och insåg att vägen till framgång inte enbart berodde på förmågan att svinga ett svärd. Man skulle kunna påstå att detta förklarar mycket av Jakobs framgångar i livet. Magnus Gabriel fick i sin tur av sin far en utomordentlig uppfostran, både i vapnens och böckernas bruk och han skickades till Holland och Frankrike för att umgås med europeer, lära sig språk och slipa bort sin provinsiella framtoning. Som krigare blev han en medelmåtta, men hans begåvning för diplomati, politik, kultur och arkitektur var stor. Här kom han att göra stora insatser. Detta var ingen slump utan berodde på familjens traditioner, som alltså kan ledas tillbaka till klostret i Montolieu.
Flera adelssläkter, inflyttade och inhemska, började snart ge sina söner boklig utbildning och det visade sig vara en klok investering. Adelsmän, som kunde bruka fädrens jord och anföra skvadroner i krig fanns det gott om. Språkkunniga och i europeisk mening bildade svenskar rådde det länge katastrofal brist på och bara långsamt fylldes förrådet på. Släkten De la Gardies framgångar skall ses utifrån detta; den fyllde ett gapande tomrum och bidrog till att Sverige accepterades som stormakt inte bara i krig utan också i perioder av fred.