Deras rop ekade i det nattliga Lidköping.

Införd i NLT Jan 2001

Den förödande branden i Lidköping i maj1849, som drabbade en stor del av Gamla Staden upptäcktes ungefär samtidigt av en tornväktare och en nattvakt. Tornväktaren satt högst upp i Rådhuset och nattvakten patrullerade längs gatorna. Bränder var ju något som alla städer fruktade men ändå råkade ut för med ojämn mellanrum, oftast med katastrof som följd.

Därför fanns det i Lidköping sedan länge en tornväktare som nattetid skulle bevaka att inte elden kom lös. Från sin upphöjda position skulle han också, varje hel och halv timma från de små gluggarna ropa ut tiden och det från alla de fyra väderstrecken. Det kunde låta så här: – ”Klockan är elva slagen! Gud bevare staden för eld och brand och fiendehand!”

Tornväktarna var två och tjänstgjorde varannan natt och de hade hjälp med brandövervakningen av nattvakter som vandrade gata upp och gata ned. De hade också till uppgift att kontrollera att ingen var ovarsam med öppen eld. Från Lidköping rapporterade förvånade resenärer att det t o m var förbjudet att laga mat från kl 10 på kvällen till kl 3 på morgonen. Nattvakterna kunde också vid stark blåst eller oväder ge order om att all eld skulle släckas. Detta behagade inte alla men skräcken för eldsvådor satt djupt hos Lidköpingsborna; hellre kall mat än en nedbrunnen stad.

Störande rop.

Nattvakterna skulle också de under en period ropa ut tiden varje hel och halv timma; det kunde låta så här, – Väktarrop! Klockan är tio slagen! Eftersom nattvakterna länge var tre stycken klagade folk ofta över detta ständiga, fyrfaldiga skrikande; nattsömnen blev lidande.

Magistraten inköpte därför år 1871 kontrollur till nattvakterna och staden blev genast lugnare och tystare. Från Rådhuset ekade dock ropen ända fram till 1897, då ett kontrollur införskaffades också till tornväktaren. Uret placerades uppe i tornet men nycklar hängdes på utsidorna för att tvinga tornväktaren att luta sig ut åt olika håll och på så sätt få bättre överblick över staden.

Detta inte utan orsak, en tornväktare hade nämligen en gång gjort skandal genom att uppträda onykter uppe i tornet, ropa ut fel klockslag och sova över flera utrop. Han dömdes att böta fem riksdaler och tilldelades en skarp varning.

Den siste tornväktaren.

Den som längst tjänstgjorde som tornväktare och som också kom att bli den siste hette Ture Vilhelm Rase, anställd från 1856 till 1902. Detta år fick nämligen Lidköping en fast brandkår och tornväktaren blev överflödig. Han fick dock med hänsyn till sin höga ålder, 78 år, och trogna tjänstgöring behålla årslönen på 200 kr under sin återstående levnad. Han rekommenderades dessutom till att erhålla Kungl Patriotiska Sällskapets guldmedalj för lång och trogen tjänst och denna utmärkelse tilldelades han också.

Ture Rase tycks ha varit en originell, beläst och händig man. Han var född i Tidaholmstrakten, kallas i kyrkböckerna för före detta furir och drygade i Lidköping ut sin magra lön med att tillverka klockor; i dödsannonsen i NLT benämns han t o m urmakare. Under sin militära tid i Karlsborg lärde sig Rase att läsa och skriva och han fick tydligen där också en för sin tid gedigen naturvetenskaplig kunskap. Som artillerist hade han lärt sig matematiken för kanonkulors banor och genomslagskraft; fysik, mekanik och ballistik ingick säkert i hans utbildning. Detta fick till följd att han gav sina barn namn efter berömda naturvetare. Äldste sonen hette Newton Orion, namngiven efter gravitationslagens upptäckare och efter stjärnbilden Orion, Rase var nämligen intresserad amatörastronom, en hobby som han med fördel kunde bedriva under arbetstid. En dotter fick namnet Linnea, efter blomsterkungen och hans yngste son kom att kallas Emil Jordano. Rase beundrade tydligen Giordano Bruno, den italienske upproriske renässansastronomen, som kommit att förknippas med tankefrihet och som brändes på bål för sina åsikters skull. En tredje son hette Milton Isidor och det efter den engelske poeten John Milton, han som skrev det kristna eposet Det förlorade paradiset.

Tornväktarens visa.

Ganska säkert har Rase varit en flitig låntagare på det folkbibliotek som inrättats i Lidköping 1863. Sannolikt hade han tillfälle att sitta uppe i sitt torn och läsa för att få lite förströelse i sin annars så monotona syssla. Rase skrev också egna dikter, en finns bevarad, skriven omkring 1880. Den skildrar hans tro, hans reflexioner och tankar under den nattliga tillvaron uppe i Rådhuset. Samtiden förvånades över den kristna tonen i dikten, många hade betraktat den gamle tornväktaren som fritänkare och tvivlare på grund av hans starka intresse för naturvetenskap. Men hans studier av John Milton hade tydligen gjort intryck på honom, mer än hans beundran för Giordano Bruno och Isaac Newton. Av svenska författare kan han ha inspirerats av Viktor Rydberg, så t ex i denna strof:

Vid midnattens ensliga timma
När tolfslagen manande slå
Jag räds ingen bäfvan förnimma
Ty Herrans är makten ändå.
Snart kommer den gryende dagen,
Snart frihetens timma är slagen
Då väktar´n till hvila får gå.

Den välförtjänta vilan fick Rase i sitt hus på Karlagatan 19 i Gamla Staden, men minnet av honom lever kvar i namnet Tornväktargatan. Den ligger visserligen i Dalängen men alldeles i närheten av Lidköpings brandstation. Det ligger sannolikt en tanke bakom detta.