När den tappre översten Harald Stake 1639 fick bråttom hem till Sverige och övergav sitt regemente, Västgöta ryttare, som då befanna sig långt nere i Sachsen, hade han flera skäl till det. Ett var att han ville återse sitt herresäte Hönsäter på Kinnekulle men en viktigare var nog det stundande bröllopet med sin trolovade, den unga grevedottern Magdalena Sparre. Västgöta ryttare fick därför en ny befälhavare, överstelöltnanden Johan Printz, han som senare skulle bli känd som guvernör för kolonin Nya Sverige vid Delawareflodens mynning.
Bristande stridsvilja
Det trettioåriga kriget hade vid tiden för Västgöta ryttares överskeppning till Tyskland pågått i tio år och genom förbund med Frankrike och subsidier. Från kardinal Richelieu hade de svenska fått nytt hopp och friska pengar. Kriget hade nu kommit in i ett skede då bataljer och fältslag, som Lützen och Breitenfeld, undveks och bägge sidor försökte i stället att erövra befästa städer och borgar för att därifrån göra snabb utfall och företa givande och lyckosamma plundringsräder.
En sådan befäst stad var Chemnitz, den stad som under den kommunistiska parentesen i Östeuropa kom att heta Karl Marxstadt, men som nu återtaget det gamla namnet. Chemnitz hade svaga befästningsverk och Västgöta ryttare hade ingen lätt uppgift att försvara staden. Deras regementschef var det inget fel på, Johan Printz var vid denna tid en 45 års karl, ofantligt tjock, mycket barsk, full av temperament och med lång och stor erfarenhet från olika krig. Italienare, tyskar och danskar hade sårats av hans huggvärja och sett honom träfffa med sina ryttarpistoler.
Försvaret av Chemnitz skulle dock bli Printz svåraste uppgift dittills. Västgöta ryttare hade genom sjukdomar decimerats och de ynkliga resterna av regementet var föga motiverade att slåss så långt bort från hemtrakterna mellan Vänern och Vättern. Till råga på allt beordrade Printz de stolta ryttarna att tjänstgöra som murarhantlangare och fästningsbyggare, när bastioner och murar skulle lagas och förbättras. ” Det ska djävulen både arbeta och slåss”, sade en ryttare och vägrade att lyda order. Printz gav då befallning om att fängsla den uppstudsige, men hans kumpaner försvarade honom. Då han senare i alla fall arresterades, fritogs han av sina kamrater och öppet myteri var nära att utbryta. Den västgötska disciplinen och stridsviljan verkar helt ha försvunnit.
Belägring och kapitulation
Mitt under denna maktkamp mellan överstelöjtnanten Printz och hans soldater kom plötsligt fienden marscherande. Omkring 8000 man under hertig Edvard av Braganza dök upp, slog en ring runt staden och satte i gång häftiga anfall. Redan efter fem dygns strider är de inneslutna och fåtaliga västgötarna beredda att ge sig. En del soldater ramlade ned från murarna av ren utmattning och andra trillade omkull av rekylen från vapnen. Grupper av ryttare sprang och gömde sig och fick tvingas tillbaka till strid av sina officerare; kaos var nära. Printz blev utsatt för allt ivrigare påtryckningar och övertalningsförsök från borgare och officerare. ”Ingen är betjänt av att alla slaktas som får”, påpekade någon. Stadens borgare såg vartåt det lutade, blev staden stormad skulle den utsättas för mord, plundring, brand och våldtäkter, medan en dagtingan både skulle rädda staden och skona dess innevånare.
Inför alla dessa vältaliga argument och med hänsyn tagen till bristande resurser och stridsvilja och fientlig överlägsenhet föll Printz till föga och kapitulerade. Västgöta ryttare berövades sina fanor, sina hästar och vapen, fick ärelösa avtåga och till fots bege sig norrut mot de egna linjerna. Några hjälteglorior lyste sannerligen inte från deras tillstukade hattar och slokande knävelborrar, när de tungfotade släpade sig fram genom sädesfältens och vinbergens första skira vårgrönska.
Krigsrätt
Senare på året skeppades den ynka återstoden av Västgöta ryttare över till Kalmar och den tiondel som överlevt kände säkert glädje över att åter få trampa fosterjorden. Johan Printz däremot hade hamnat ur askan i elden, han ställdes i Stockholm inför krigsrätt. Han anklagades för att i onödan kapitulerat vid Chemnitz och dessutom för att olovligen lämnat Tyskland utan överbefälhavaren, Johan Banérs, tillstånd. Krigsrättens utslag blev att omständigheterna runt kapitulationen varit sådana att strid varit meningslös och Printz friades. Däremot ansåg rätten att Johan Printz lämnat Tyskland utan tillstånd och han dömdes förlustig sitt befäl, sin rang och sina militära utmärkelser.
Något år senare fick han dock upprättelse. När svenska kronan söker en duktig officer som guvernör för för den nya kolonien, Nya Sverige, faller valet på Johan Printz, han adlas och beger sig till Amerika på nya äventyr. Där gör han stora insatser för kolonin och han lär ha behandlat indianerna humant och med respekt. När Printz efter några år återvänder till Sverige utnämns han till landshövding över Jönköpings län. Eftersom han var född i Bottnaryd kan man säga att cirkeln blev sluten efter ett liv fyllt av märkliga upplevelser och erfarenheter.
Om trettioåriga kriget, Gustav II Adolf och svensk stormaktstid kan man läsa mer i en bok av Peter Englund som heter Ofredsår. Den är full av intressanta detaljer och spännande händelser och skildrar inte bara krigets faser och fasor utan ger också en god bild av det vardagliga livet i 1660-talets Europa.