Författaren var i unga år medlem i Lidköpings SSU
Införd i NLT Mars 2004
I dagarna kommer det ut en bok som heter Det måttfulla upproret. Lindh, Sahlin, Wallström och 20 år av politisk förnyelse. Den är skriven av Jesper Bengtsson, ledarskribent i Aftonbladet, politisk kommentator i radio och flitig idédebattör. Han har varit en av topparna i såväl SSU som Socialdemokratiska Studentförbundet men har även senare haft intresse av att engagera sig i partipolitik.
Men det var i Lidköping det började, i hemmet diskuterades politik och mamma Maritha hade radikala åsikter om jämställdhet och ansåg att en kvinnoroll som hemmafru var förlegad. Den lille Jesper var dock inte intresserad när Grupp 8 framförde sina talkörer på torget utan gick då gärna och gömde sig. Men en dag efter ett möte, Jesper var då 14 år, kom en ung kvinna som hette Monica Green fram till honom och så gott som tvingade honom att gå med i SSU. Jesper var tveksam, mötena kolliderade med den populära TV- serien Hulken, men blev ändå medlem. Hans politiska intresse var länge ljumt men som gymnasist var han medlem i Röda De la Gardie och fick då träffa Anna Lindh på turné och hon gjorde ett djupt och bestående intryck på den unge Bengtsson.
Jesper Bengtsson fick som 18- åring åka till SSU:s kursgård Bommersvik och där kom han på något sätt över den handledning som kursledarna använt sig av då de planerade kursen. I avsnittet om de politiska ideologierna stod det att kursdeltagarna skulle lära sig att argumentera mot följande ideologier: liberalismen, konservatismen, kommunismen, feminismen och ekologismen. Detta var 1986 och i dag har socialdemokratin slutit åtminstone de två senare till sitt taktiska bröst.
I boken Det måttfulla upproret berättas initierat hur miljörörelsen grep omkring sig på åttiotalet. Fältbiologer och SSUare arbetade länge hand i hand mot gifter och utsläpp men tröttnade snart på varandra och inom kort skulle 18 personer samlas i Per Gahrtons kök och bilda Miljöpartiet. Kanske var det onödigt, Willy Brandt har kallat de gröna för socialdemokratins förlorade barn och det har visat sig ligga mycket i det. (s) har gjort tappra försök att profilera sig som miljövänligt men Bengtsson är kritisk. Göran Persson gjorde ett opportunistiskt försök att lyssna på den kontroversielle miljöfundamentalisten Stefan Edman, men ledsnade snart. Bengtsson påstår, kanske med rätt, att Persson har en patenterad oförmåga att hålla liv även i de frågor som han anser viktiga.
Margot Wallström fick vid ett tillfälle, 1988, frågan om hon var feminist, hon lär då ha gått hem och slagit upp ordet i en uppslagsbok och kommit underfund med att hon var det. Sedan dess har många upptäckt sig vara feminister och fler och fler kvinnor kräver därför högljutt jämställdhet, lika lön och representation i styrelserummen. Jesper Bengtsson visar att trion Anna Lindh, Mona Sahlin och Margot Wallström betytt mycket för dessa idéer och att de därmed haft stor betydelse som förnyare i svensk politik. Han viftar dock inte bort Sahlins ekonomiska slarv och verkar inte vara ledsen för att hon bara var en Tobleronelängd från att bli statsminister.
Kvinnosaken liksom miljöfrågorna arbetade sig steg för steg in i socialdemokratin med delvis utomparlamentariska metoder. Maria-Pia Boethius lät framskymta att hon höll på att bilda ett kvinnoparti och en opinionsundersökning visade att uppemot en tredjedel av väljarkåren skulle rösta på ett sådant parti. De starka feministiska nätverk som bildats innebar sprängkraft inför valet 1994 och gav socialdemokraterna kalla fötter. Den tickande feministiska bomben desarmerades dock skickligt genom att (s) införde varvade listor men också genom att antalet kvinnor i regeringen ökade.
Bengtssons bok ger intressanta inblickar i socialdemokratisk valtaktik, partiets röstfiske har av motståndare påståtts inte sky några medel och t o m utvecklats till konst och vetenskap. EMU- valet blev trots detta märkligt nog en taktisk katastrof för (s) och Bengtsson ger många intressanta förklaringar till det. Han påstår bl. a att folkhemstanken, NATO-motståndet och neutralitetsdoktrinen ännu var starkt levande och att det ledde till en socialdemokratisk inre kluvenhet och splittring, arbetarkommuner, fack- och partiföreningar vågade inte driva egna kampanjer utan överlät hela EMU-frågan till fristående ja- och nejsidor. Detta orsakade enligt Jesper Bengtsson, som är varm Europavän, att folkomröstningen medförde ett för Sverige förödande resultat.
Det måttfulla upproret är en lärd bok, många politiska tänkare åberopas och citeras och det medför att alla resonemang inte alltid är lätta att följa, men tack vare att språket är lättfattligt blir innehållet ändå begripligt. Bengtsson visar övertygande att de senaste 20 åren medfört en rad positiva nyheter i det demokratiska livet och att det är kvinnorna Lindh, Sahlin och Wallström som i många fall gått i täten för dem Ännu kan dock mycket göras för att vitalisera folkstyret och Jesper Bengtsson delar generöst ut recept på mediciner för det; de kan tyckas vara beska men kan nog vara hälsosamma såväl för sossarna som deras arga konkurrenter.
Politiska motståndare till (s) kan naturligtvis anse att många av bokens tankar bäst låter sig genomföras med socialismens röda glasögon påsatta och det står väl dem fritt att tycka. Men Bengtssons tes att alla medborgare måste få tillfälle att tänka till och rösta om för dem viktiga, aktuella och närliggande frågor kan väl alla hålla med om. Han varnar därför bestämt för än mer storskalighet och nya kommunsammanslagningar. Avståndet mellan väljare och valda, mellan folket och de makthavande får inte göras större utan helst mindre. Det är därför märkligt att Bengtsson, trots att han är gammal Skaraborgare, undviker att dra fram Västra Götalandsregionen som ett skräckexempel på långa avstånd, såväl geografiska som demokratiska. Kan det möjligen bero på att hans eget parti varit pådrivande när denna storskaliga region bildades och det utan att folket fick tillfälle att säga sin mening?
Jesper Bengtsson, Det måttfulla upproret. Lindh, Sahlin, Wallström och 20 år av politisk förnyelse. Norstedts.237 s