Han hette Lars-Erik Wolfbrandt och tävlade för Örebro SK
Införd i NLT Dec 2007
En av de stora idrottshjältarna för femtio år sedan hette Lars-Erik Wolfbrandt. Han var löpare, bäst på 200, 400 och 800 meter. På de sträckorna erövrade han SM, satte svenska rekord och vann landskamper. Sina bästa lopp gjorde han som slutman i det svenska stafettlaget på 4 x 400 meter, där han vid två tillfällen genom bragdlopp kunde säkra svenska landskampssegrar. Han var också olympisk bronsmedaljör 1948, i stafett 4 x 400 meter, och erövrade bronsmedaljer vid EM 1950, både individuellt och i stafett.
Lars-Erik Wolfbrandt, som snart blev ”Wolfen” med hela svenska folket, föddes i Årnäs 1928. Hans far satt sedan unga år i rullstol efter en järnvägsolycka och försörjde sig med att driva en affär i liten skala på det glasbruk, som dominerade det lilla samhället. Den gav inte stort överskott varför hans familj hade det svårt ekonomiskt. Tidigt fick Lars-Erik och hans storebror Herold därför börja arbeta som hyttpojkar på glasbruket. I Årnäs var idrotten det stora fritidsintresset och bröderna blev tidigt bra fotbolls- och bandyspelare. Pojkarnas farbror bodde i Örebro, hette Ragnar Svensson och var en gammal mästerbrottare från Lidköping. Han ville gärna hjälpa sin systers familj och övertalade henne att skicka upp Herold till Örebro för att låta honom börja som stamanställd på I 3.
I Örebro fortsatte Herold att spela fotboll och utvecklades snabbt till en fruktad center och målspottare i ÖSK. Han hjälpte två gånger till att föra upp klubben i allsvenskan och gjorde vid en allsvensk match hela fyra mål. Under kriget utbildade Herold sig till polis och under tiden på polisskolan i Solna spelade han två säsonger för AIK. Där blev han känd för sina hårda och välplacerade skott och gjorde också några matcher i B-landslaget. Han hade dock en svår konkurrent som stjärncenter, denne hette Gunnar Nordahl och var inte lätt att peta från A-landslaget.
Herolds lillebror Lars-Erik lockades också till Örebro, farbrodern tyckte att han skulle börja som musiksapirant på I 3 och det på grund av Lars-Eriks musikaliska talang, bevisad genom hans insatser som trumpetare i Årnäs bruksorkester. I Örebro fortsatte Lars-Erik att spela fotboll, men snart upptäcktes det att han var en löpartalang utöver det vanliga. Hans grundkondition från fotbollen tillsammans med armstyrka från det hårda arbetet i glashyttan och flitig löpträning hjälpte honom snart till ett JSM på 800 meter. Snart upptäckte han dock att 200 och 400 m passade honom bättre. Redan som nittonåring erövrade han brons i långa stafetten i OS i London och sedan kom framgångarna i rask följd med många SM-segrar och fantastiska och otroliga landskampsinsatser.
Många äldre idrottsvänner minns med glädje landskampen mot Frankrike 1950. Då det var dags för den sista grenen stafett 4×400 m ledde Frankrike och Sveriges lag var tvunget att vinna för att Sverige skulle segra i landskampen. Fransmännen var skyhöga favoriter, de hade nämligen stort besegrat de svenska motståndarna i det individuella loppet dagen innan. Loppet började också med fransk dominans, svenskarna låg 8 m efter när siste svensken, Lars-Erik Wolfbrandt, fick stafettpinnen. Ingen i den fullsatta Stadionborgen trodde att han skulle ha en chans att gå ifatt. Men ”Wolfen” tog in decimeter för decimeter för att vid längdhoppsgropen sega sig förbi fransmannen och under Sven Jerrings upphetsade referat och åskådarnas våldsamma jubel gå i mål som vinnare.
Två liknande stafettlopp gjorde Lars-Erik, ett när Sverige tog brons i långa stafetten vid EM i Bryssel 1950 och ytterligare ett vid landskampen mot Storbritannien 1953, då han än en gång gjorde ett avslutande bragdlopp som säkrade den svenska slutsegern.
Lars-Erik Wolfbrandt var också med i OS i Helsingfors 1952. Då hade han bedömt att hans chans till medalj skulle vara störst på 800 m och han vann i överlägsen stil sitt försöksheat och kvalificerade sig sedan till finalen. Där ville han dock lite för mycket i sin jakt på medalj. Han höll länge favoriten och världsrekordhållaren Mel Whitfields tempo men kroknade och slutade åtta.
Efter sin aktiva karriär, ”Wolfen ” slutade 1957, öppnade han sportaffär i Örebro och den gick länge bra, trots att innehavaren ofta ropade tillbaka kunderna och påpekade, att han glömt att dra av rabatten. Sedermera blev han föreståndare för Åhléns sportavdelning i Örebro och efter det att den lagts ned fortsatte han som vaktmästare vid Örebro konserthus. Hela sitt liv var Lars-Erik en utomordentlig skicklig trumpetare och hade i Örebro under årens lopp flera orkestrar, han var också solist i kyrkor och medverkade vid många olika slag av musikaliska evenemang.
Hembygden glömde Lars-Erik aldrig, han hade i flera år sommarstuga och torp i Årnäs och där vistades han ofta. Då var han gärna ute med sin båt och för att fiska, gäddor var hans specialitet och hans rekordnotering var en hangädda på över 12 kg.
”Wolfen” är numera död men hans minne lever och ännu berättas det historier i Örebro som vittnar om hans storhet och inte minst om hans humor. Sålunda sägs det att Lars-Erik och hans gode vän och klubbkamrat, men samtidigt arge konkurrent, Tage Ekfeldt, bägge ställde upp på 800 m vid ett SM. Tage fick en stor ledning och verkade länge som klar segrare men tappade krafterna och blev i det närmaste stillastående 40 m framför mål. Då kommer ”Wolfen”, sin vana trogen med en mördande finish, går upp jämsides med den trötte Ekfeldt, stannar upp ett ögonblick och frågar med glimten i ögat, innan han spurtar mot mål: – Varför står du här Tage?