Handeln blomstrade, exotiska djur visades och allehanda spektakel lockade

Införd i NLT December 2004

Marknaderna i Lidköping har medeltida anor och när almanackor började tryckas på 1700-talet stod vår – och höstmarknaderna i Lidköping tydligt utmärkta där. De var berömda i hela Sverige och lockade alltid en stor publik, inte bara från trakten utan folk från hela västra Sverige sökte sig dit.

Särskilt höstmarknaden var populär, den kallades stormarknad, och på de leriga vägarna mot Lidköping trängdes då hästskjutsar, lastade med jordbruksprodukter och grislådor, med råmande och gnäggande kreatur. Där trampade också pigor och drängar i sällskap med knallar, spåkäringar, bondkomiker och fullproppade foror med långväga försäljare av allehanda produkter rullade tungt framåt. Kommunikationerna blev bättre sedan järnvägarna dragits fram till Lidköping och tågen var då alltid vid marknadstid överfulla och extratåg fick sättas in. Och i hamnen låg Vänerskutorna så tätt, att man kunde gå på dem tvärs över inre hamnen; de små fiskebåtarna från Kållandsö hade svårt att hitta en ledig kajplats men lyckades till slut kila sig in någonstans.

Stadens rum för resande räckte naturligtvis inte till utan privatpersoner kunde tjäna en extraslant genom att hyra ut en kammare, men många Lidköpingsbor var rädda för tjuvar och bråkmakare och låste därför alla portar till hus och gårdar. En mängd försäljare kom till Lidköping redan kvällen innan marknaden och började då i lyktljus spika och såga på sina stånd och lägga upp sina varor. För att hålla tjuvarna borta tvingades de övernatta i stånden; torget runt Rådhuset liknade då en tältstad. Marknaderna pågick i dagarna tre och redan första dagen var kommersen livlig.

Husmödrar köpte kålhuvuden och potatis av lokala trädgårdsmästare, kött och korv från stadens slaktare, fisk från Kållandsöborna och ost, smör och ägg av traktens bönder. Kanske behövde de också en gryta, en ny korg, nya knäppkängor, några lerkärl eller en bit tyg och det kunde de också hitta, utbudet var stort. Dalkullor i färgglada sockendräkter bjöd ut vackra hemslöjdsalster, mörklockiga italienare sålde eftertraktade statyetter och katter i gips, slöjdare från alla håll lockade med skålar, krattor, syskrin och ljusstakar. Stånden med lädervaror och skinnfällar gjorde också goda affärer. Bönderna hade viktiga inköp att göra, de fick hjälp av bodknoddarna att lasta sina vagnar fulla med saltsäckar, silltunnor, torkad saltsjöfisk, snus och brännvin. Kanske hade de också tittat in till järnhandeln och köpt liar, spadar, fotogenlampor, harvar och plogar. Naturligtvis ingick det en stunds prutande både på torget och i affärerna innan köpare och säljare hade enats om det rätta priset.

Kreaturshandeln försiggick längst bort på torget, på hamnplanerna och på Gamla stadens torg. Där trängdes kor, får, hästar och grisar, som ibland kunde byta ägare flera gånger under en dag. Det var här som de stora pengarna var i omlopp och handeln samlade alltid intresserade åskådare, naturligtvis mest manfolk. Kreaturshandlarna gjorde alltid goda affärer, efter en marknad avgick det 24 järnvägsvagnar med kor och 25 vagnar med hästar från Lidköpings station och ändå leddes många nyinköpta djur hem till bondgårdar i trakten. Många köp beseglades med en köpeskål, på Nordkap eller på något annat näringsställe, och varje marknadsdag hade flera bönder gjort så lyckade affärer att de dukat under för alla supar. De fick då svärande, skrålande och kanske sjungande forslas iväg till stadens fängelse på Skaragatan och nyktra till ihop med ficktjuvar, lurendrejare och slagskämpar, som haffats av stadens polismakt. Den var under marknaderna förstärkt med extrapoliser, som uppträde i civila kläder, men deras makt och myndighet markerades av en respektingivande uniformsmössa. Dessa tillfälliga lagens väktare var emellertid lika nitiska som de ordinarie med att hålla ordning och bekämpa all sköns brottslighet.

Vid Gamla rådhuset hade en fotograf inmutat en plats för sin kamera och några medförda, romantiska, kulisser. Han hade många kunder som avkonterfejades i värdiga hållningar och uppsträckta i marknadstass, kvinnorna med en färggrann schal runt huvet och karlarna i ny hatt och knarrande smorläderstövlar. De gälla rösterna från försäljare av olika varor dränktes ofta av de bondkomiker som för full hals och till eget dragspelsackompanjemang sjöng de senaste sentimentala skillingtrycken, som sedan såldes till en tårögd och gripen publik. Positivhalarna konkurrerade med sångarna och med varandra, men den som överröstades kunde göra en tur till stadens många matställen och ölkaféer och tjäna några slantar där, att vandra runt bland hus och gårdar var utsiktslöst, alla var ju på marknaden. Försäljarna av lyckobrev förde en mer undanskymd tillvaro, men gjorde goda affärer de också; när de petade med en pinne på sin malätna burpapegoja drog den motvilligt fram ett brev. Det lästes sedan ivrigt av köparen som säkert utlovades en lysande framtid.

I ett hörn av torget förevisades en tam rysk björn, den hade ring i näsan och kätting runt benen och efter några stick av en spetsig käpp orkade den ta några trötta steg. Björnens ägare kallade det dans och fick nog ihop bröd för dagen på denna grymma hantering. Det gjorde säkert också de ambulerande skojare som visade upp en kalv med sex ben och kallade det stackars djuret för världens nionde underverk.

Silversköldslyckan och andra lyckor och tomter nära torget hade ockuperats av tält och där tävlade munviga och skrupelfria skojare om att bjuda på sensationer. I ett tält uppträdde en gorilla som enligt ägaren var 140 år gammal, oerhört stark och varit oumbärlig som bärare för Stanley och Livingstone under deras upptäcktsfärder i Kongos djungler. Gorillan hade dock hård konkurrens av den människoätande afrikanen Makabano, som i sitt tält gav en ohygglig uppvisning i hur han dyrkade sina primitiva avgudar med avgrundsvrål, djuriska grimaser och vilda danser.

Mer civiliserade var då de tittskåp, som under namnet Panorama, visade bilder från berömda städer och kända krig. Men det är nog en överdrift att påstå att de bidrog till folkbildningen. En pratmakare beskrev nämligen bilderna på god västgötska och med frodig fantasi. Det kunde låta så här: – Här ser I slaget ve Lutzen. Där slogs di så att huvena dröste som fåralorta, å blogen rann i långa baner. Å I kan tänka er, dä va bara blått blog! Vid en annan bild kunde det låta så här: – Här ser I en bild frå staden Rio de Janeiro, Sydamerikas huvusta. I flodera här flyter vin å könjak. Där ä dä ente gött te å vära gotemplare, sa ja säga.

Ett ambulerande vaxkabinett gästade också ofta Lidköping. Det befolkades av kungligheter i galastass, kvinnliga berömdheter i underkläder och de hade sällskap av kända och ökända ruskiga mördare. Den vaxdocka som fick publiken att rysa mest var en vedervärdig uppenbarelse med bloddrypande kniv, föreställande den beryktade kvinnomördaren i London, Jack Uppskäraren.

På Katthavet hade alltid en cirkus slagit upp sina tält och artisterna gjorde gärna reklam för sina föreställningar genom att paradera genom staden. Elefanter, tigrar, hästar, cowboys, indianer, dvärgar, skäggiga damer, atleter och clowner visade på gatorna prov på sina konster och en cirkusdirektör utlovade sensationella och halsbrytande cirkusnummer vid kvällens uppträdande. Detta hade god effekt, det retade marknadsbesökarnas nyfikenhet och cirkusen kunde därför alltid ge bejublade föreställningar inför fullsatta hus.

Bredvid cirkustälten lockade ett tivoli med attraktioner som skjutbana och karusell. Till Lidköping kom alltid ett tivoli som ägdes av ett äkta par, han skötte karusellen och hon skjutbanan. De bästa priserna till duktiga skyttar bestod av korkskruvar och de var eftertraktade, alla ölbuteljer var nämligen ännu försedda med kork. Karusellen var en sevärdhet, den hette Svanen därför att den högst upp pryddes av en stor svan; under det toppiga taket dinglade gungor, hängde färggranna draperier och glänste stora speglar. Hästar i olika färger, elefanter, kameler och guldlackerade vagnar bjöd alla sina ryttare och passagerare på hisnande rundor. Till karusellen hörde också ett stort positiv, enastående dekorativt målat och med en rikhaltig repertoar av tidens slagdängor. Tonerna från dem blandades med karusellåkarnas skrik och skrän, ibland hördes också tigrarnas rytande från den pågående cirkusföreställningen och luften var full av sågspånslukt och från olika stånd kom doften av polkagrisar, brända mandlar och spunnet socker.

Efter dagens lyckade handel var det en självklar tradition för en marknadsbesökare att pröva på Katthavets frestande nöjen; de var verkligen värda att komma ihåg och längta tillbaka till.

Forna tiders marknader är nu ett minne blott, den sista höstmarknaden ägde rum den 14 oktober 1952, och därmed upphörde en månghundraårig tradition, orsakerna var bl. a att köpvanorna ändrats och kommunikationerna förbättrats. Vår tids lördagskommers på Nya stadens torg är naturligtvis bara en blek skugga av marknadslivet för hundra år sedan, men torghandeln samlar ännu en trogen publik, som gärna gör fynd i de brokiga stånden eller passar på att handla i affärerna i centrum. Lidköpingsborna håller nämligen fortfarande styvt på traditionen att gå fram till torget på lördagarna. Om de mot förmodan inte hittar något att köpa brukar de umgås med bekanta eller kila in till något av de traditionsrika konditorierna för att dricka en kopp kaffe med tillhörande läckert bakverk.