Farten och spänningen uppskattades av de 3000 åskådarna.

Införd i NLT Augusti 2005

Sedan motorcykeln uppfunnits 1875 gjorde den snabbt sitt segertåg över världen och det dröjde inte länge innan människor med tävlingsinstinkt upptäckte att även motorcyklar gick att använda för deras syften. Olika tävlingsformer konkurrerade med varandra, men snabbt kom något som kallades dirt track att bli populärt. Den tävlingen kördes på 400 meters sandbana och hade sitt ursprung i Australien. Sedan Första världskriget äntligen upphört kom antalet motorcyklar att öka explosionsartat, de blev starkare, driftsäkrare och billigare och mer och mer vanliga hos den breda allmänheten. Över hela världen ökade snabbt antalet motorcykeltävlingar och åskådare lärde sig att älska dem. De var nya, dramatiska och fyllda av fart och spänning.

I Sverige kördes tidigt landsvägslopp men de hade svårt att locka en stor publik. Det kunde emellertid den nymodiga dirt tracken då den introducerades. Driftiga arrangörer upptäckte på tjugotalet att de svenska idrottsplatserna gick att använda även för motortävlingar och snart snurrade och smattrade motorcyklarna i kolstybben runt landets fotbollsplaner. Tävlingsformen kallades i Sverige jordbanetävling och var naturligtvis en föregångare till det som senare skulle kallas speedway.

I Lidköping ville den lokala motorklubben följa med i utvecklingen och inbjöd därför till jordbanetävlingar på Framnäs i juli 1930. Till tävlingarna anmälde sig ett femtiotal förare, eller ekipage som det då hette, och reklamaffischer klistrades upp överallt på plank och stolpar i staden. De gjorde god verkan och kittlade Lidköpingsbornas nyfikenhet. På Framnäs hängdes halmsäckar framför räckets stängselstolpar för att skydda förarna, man vidtalade frivilliga att kratta och skyffla banan och ordnade plats för korvgubbar, godisförsäljare och läskedrycksstånd. NLT berättar i en blänkare att flera hemmaförare skulle tävla, bland dem Ernst Sahl på en AJS, Olof Svensson också på en AJS, Nils Artig på en Panther och Tord Andersson, Lovene också på en Panther. Tävlingsförarna körde tidigt på tävlingsdagens morgon till Framnäs i nyinköpta läderkläder. De grenslade sina egna bruksmaskiner med de gamla klassiska namnen Velocette, Norton, Ariel, Rex-Acme, Husqvarna, Royal Enfield, Humber, BSA och Triumph och fick på förmiddagen provåka banan och finslipa tekniken att i kurvorna släpa vänsterfoten. På den satt oftast en gammal marschkänga eller skidpjäxa.

När det var dags för tävling ringlade en mäktig ström av åskådare mot Framnäs och till slut var en 3000-hövdad publik insläppt genom ingången med de klassiska drakhuvudena och samlad runt tävlingsarenan. Och ingen behövde bli besviken. Från depån inne på fotbollsplanen körde förarna två och två ut mot starten under öronbedövande gaspådrag. Enligt lokaltidningarna fick åskådarna sedan vara med om en fartfest, där kolstybben sprutade, bensinen ångade och förarna gjorde sitt yttersta för att vara först i mål efter de fem varven. De avverkades på ungefär 2 min och 11 sek. Ett tiotal kullkörningar och kollisioner kittlade publikens nerver, men inga allvarliga olyckor inträffade.

Tävlingarna kördes i elva klasser och den mest namnkunnige segraren hette Birger Berggren från Tidaholm på en Rex. Han skulle några år senare bli nordisk lagmästare. Hemmaförarna hade också en del framgångar. Klass D vann Tord Andersson, Lovene, tätt följd av Nils Artig, glasmästare från Lidköping. Arrangemangen var enligt tidningarna goda och de ansåg också att tiderna med hänsyn tagen till den lösa banan var utmärkta, hur man nu kunde veta detta. Den lyckade dagen avslutades på Stadshotellet med supé och prisutdelning. Arrangörerna bjöd på ett rikt prisbord, där massor av silverpokaler trängdes med tunga kristallpjäser. Lokala företag och affärer hade också donerat hederspriser och många nöjda och glada tävlande kunde därför puttra hemåt på sina tävlingsmaskiner i den ljusa och ljumma sommarnatten.

Trots den otvivelaktiga succén med jordbanepremiären på Framnäs kom ingen ny tävling till stånd, kanske grävde motorcykeldäcken alltför stora hål i banorna, Heimer och LIS hade säkert synpunkter på slitaget. Hur som helst, efter det att Lidköping varit en av de första städerna i Sverige med jordbanetävlingar fortsattes inte den så lyckosamt påbörjade satsningen. Många motorvänner beklagade detta, tävlingen på Framnäs kunde ju mycket väl ha medfört med att det i Lidköping byggts ett motorstadion och staden hade då sluppit att vara en vit fläck på den svenska speedwaykartan.