1970 Duktiga handbollsflickor

SSU-basen Bosse Ringholm gjorde ett besök på Såtenäs och fick som passagerare i en Lansen vara med om bombfällning ute vid Hattefuran. Han talade om för ett pressuppbåd, att han varit vapenvägrare, men just därför behövde information om det nya försvarsbeslut, som snart skulle fattas och han tillbakavisade bestämt misstankarna om att flygturen på F 7 varit en nöjestripp.

Mycket nöje bjöd däremot HK Linne sina trogna anhängare under året. Under flera år runt 1970 var Lidköpingsflickorna ett av de bästa lagen i Sverige och deras hemmamatcher var stora publikfester. Klubben spelade sex SM- finaler, tre inomhus och tre utomhus utan att vinna någon, men i finalen 1970 var det mycket nära vinst; Lidköpingslaget fick oturligt stryk med uddamålet av Borlänge HK. Som en liten tröst vann klubben junior- SM; flera års lyckad ungdomssatsning bar frukt.

HK Linne har bidragit med 17 flickor till juniorlandslaget och Katarina Norlander, Britt-Marie Funk, Marita Stenbacka, Inger Stridh, Eva Östberg och Christina Larsson spelade alla i A- landslaget. De båda förstnämnda har spelat 31 respektive 30 matcher och hedrats med utmärkelsen att bli Stora Flickor. Britt- Marie blev också NLT- medaljör 1966 för sina insatser i klubb och landslag.

HK Linne har genom åren spelat 19 säsonger i högsta serien, men gör det tyvärr inte längre. Ungdomsverksamheten inom klubben är dock stor, så det är säkert snart dags igen, traditionen förpliktar.

1971 Kvarteret Freja brinner

Bara drygt tio år efter Rådhusets brand var det dags för nästa storbrand i Lidköping. Vid Nya Stadens torg låg det kulturhistoriskt värdefulla och miljömässigt viktiga kvarteret Freja och riksantikvarien hade bedömt de bägge timrade fastigheterna mot torget som oersättliga byggnadsminnen. Det hjälpte nu inte för en natt i november kom elden lös och efter bara några timmar var hela kvarteret nedbrunnet efter ett färgsprakande och dramatiskt skådespel, som samlade stora åskådarmassor. Stora materiella värden gick till spillo och under flera år låg tomten obebyggd, som ett fult sår i stadsbilden.

Kreditbanken var en av hyresgästerna, men lyckades rädda allt av värde och anställda trodde att bankvalvet hade klarat värmen. Övriga hyresgäster drabbades hårt av rök och vattenskador t ex Sveabaren, Lindhs foto, Strömbergs frukt, Anderbergs damfrisering, Eylis musik, Olga Larssons matservering och Västerhavets fisk.

Frejas brand är en av de stora eldsvådorna i Lidköping, bland de övriga kan nämnas Hotell Svea (1911), Centralföreningens silo (1947), Rörstrand (1950), Tändstickslagret (1951), Rådhuset (1960), Hotell Läckö (1966) och Dalängsskolan (1977). Bränderna har krävt två dödsoffer, ett litet barn vid Sveas brand och en brandman som tragiskt förolyckades under släckningsarbete vid den häftiga Rörstrandsbranden.

1972 Är hela Vänern förstörd?

Fiskarna ute på Kållandsö hade i flera år klagat över att de fick allt mindre fångster och debatten om kvicksilver i insjöfisk var intensiv. En berömd miljöaktivist hette Hugo Hassel, han bodde i närheten av Karlstad och hade under lång tid varnat för att Vänern snart skulle bli obrukbar både som fiskevatten och vattentäkt.

På inbjudan av Vänsterpartiet kommunisterna i Lidköping kom Hugo Hassel till Parketten för att hålla föredrag. Lokalen var fullsatt och Hassel hade med sig olika burkar med färgat vatten som han visade upp. De innehöll föroreningar från Kattfjorden utanför Karlstad och Hassel påstod, att hela Vänern snart skulle vara en stinkande gyttjepöl om massaindustrierna fick hållas med sina utsläpp. Illaluktande klumpar flyter upp och Hassel visade upp prov på det bottenslam, som låg meterdjupt utanför Billerud, Skoghall och Mariestad. Allt fiske var där uteslutet och den fisk som fortfarande levde i närheten hade stora frätsår över hela kroppen

Hugo Hassel berättade, att han genom att kritisera massafabrikerna skaffat sig många ovänner bland industrifolk, kommunalmän och politiker, som alla var så rädda om sysselsättningen att de föredrog att hellre förstöra hela miljön.

Påtagligt omskakade av Hassels dystra visioner antog de församlade en resolution om att Naturvårdsverket skall sätta stopp för fortsatt förorening och återställa Vänern till sitt forna skick.

Hugo Hassel gjorde en stor insats som miljökämpe och har starkt bidragit till att Vänerns nedsmutsning så småningom minskade; mycket återstår dock att göra.

1973 Jakt genom sekler på Läckö

Sommarutställningen på Läckö firade femårsjubileum och hade som tema jaktens historia. Den vackra affischen hade gjorts av Gunnar Brusewitz och kronprins Carl Gustaf invigde. Gösta Vogel- Rödin och Västergötlands Turisttrafikförening hade lånat ihop museiföremål från bl. a Livrustkammaren, Svenska Jägarförbundet och Nordiska Museet och de fyllde många rum på Läckö.

Jaktens historia illustrerades kronologiskt och pedagogiskt med pilspetsar och yxor av flinta, jaktbilder på hällristningar och runstenar och samiska vargspjut för att sedan visa armborst, hjullås- och luntlåsgevär, sälbössor och till slut Gustav V:s dubbelstudsare för älgjakt. NLT gör ett fylligt reportage från utställningen och har en rolig rubrik som sammanfattar utställningens innehåll: Från knölpåk till knallpåk

Bland kuriosa kunde ses polska jakthorn, gjorda av uroxhorn, falkjaktshandskar, ett uppstoppat älghuvud som tillhört prins Gustaf Adolf och horn från den folkilska kronhjort som terroriserade Hönsäterstrakten på 1600-talet. Bilder på kända jägare som Karl XII, Gustaf Kolthoff och engelsmannen Lloyd kunde också de 3000, som kom på invigningsdagen, tränga sig fram till.

Lite i skymundan visade Skaraborgs läns hemslöjdsförening smakfulla ting i textil, trä och smide och bidrog till att årets Läcköutställning blev en succé.

1974 Hovby flygfält invigs

Året inleddes chockartat, som ett resultat av oktoberkriget i Sinai blev det nämligen ont om bensin och olja i Sverige. Detta fick till följd att bensin hamstrades i dunkar och damejeanner och att man ansökte hos Länsstyrelsen om extra bensintilldelning. Varmvattnet i oljeeldade fastigheter hotades också och hela världen ångrade nu sitt beroende av OPEC:s olja. Som tur var så varade inte krisen så länge, men oljepriserna gick upp kraftigt och alternativa energikällor började på allvar diskuteras.

I Skaraborg hade det länge diskuterats om att anlägga ett centralt flygfält, en gård utanför Skara som hette Viglunda ansågs av många vara den lämpligaste platsen. Men städerna i Skaraborg kunde inte enas, revirtänkande och avundsjuka styrde och Viglunda hamnade i utredningarnas papperskorg och bordläggningarnas malpåse.

I Lidköping hade man tröttnat på att vänta på beslut om Viglunda och i februari invigdes därför Hovby som Lidköpings eget flygfält. Därifrån skulle det gå två turer om dagen i vardera riktningen till Stockholm och det var en god början ansåg landshövding Frithiofson som invigde. Han tyckte också att Lidköping gjorde rätt i att skaffa eget flygfält, staden hade ju dåliga järnvägsförbindelser och låg inte vid en Europaväg. Landshövdingen påstod dock att han hellre hade invigt ett länsflygfält.

Efter landshövdingens tal överlämnade F 7- chefen överste Fernander symboliskt fältet till Lidköpings kommunalråd, Lennart Blom, och sade att fältet nu fick tjänstgöra både för civilt och militärt bruk.

Efter högtidligheterna serverades kaffe och landgång i Lidköping- Airs nya hangar, hela anläggningen visades och för dem som så önskade, arrangerades gratis flygturer över Lidköpingsbygden.

1975 Villa spelar SM-final!

Detta år började livsmedelshandlarna i Lidköping att ta 15 öre betalt för kassarna. Detta väckte vissa protester, men de flesta ansåg, att det var slöseri med naturtillgångar att svepa in minsta småsak i en kasse. Oljekrisen för ett år sedan hade gjort många miljömedvetna.

Ute på Kållandsö släppte projekt Berguv sydväst ut fyra berguvar, som kläckts i bur. Det var Nils-Gerhard Karviks son Nils som framgångsrikt fortsatt med faderns uppfödning och nu hoppades alla att uvarna skulle häcka och höras hoa ute på Kålland.

Årets händelse var dock att Villa i mars spelade SM-final i bandy; alla andra händelser förbleknade vid en jämförelse. I kvartsfinalen hade Edsbyn besegrats och efter tre matcher mot Sandviken så väntade en SM-final på Söderstadion mot Ljusdal. Hela det bandytokiga Lidköping gladde sig och rustade för en riktig idrottsfest i Stockholm.

Fördjupning:

Nytt publikrekord och en härlig bandymatch

Tidningarna tyckte att Villa var en frisk fläkt i Bandy- Sverige och beundrade den lilla förortsklubben som utan kostsamma värvningar nu var framme i en SM-final mot Ljusdal. Veckan före den stora matchen gästade ett TV-team Lidköping och gjorde ett uppmärksammat reportage om det bandyfrälsta Lidköping och många svenskar fick nu lära sig var Lidköping låg.

Harry Ahlén i Villas kansli hade fullt upp med att rekvirera biljetter och sälja dem, stundtals var han ockuperad av ivriga köpare och hans medhjälpare arbetade på övertid med att sälja de blåvita halsdukarna, vimplarna och mössorna. Hela Skaraborg ville se finalen och på matchdagen reste privatpersoner, idrottsföreningar, industrier, syjuntor och företag upp i ett femtiotal bussar och ett extratåg med 1000 supporters gick från Lidköping. När matchen skulle börja satt eller stod 17.500 bandytokiga på Söderstadion och nästan hälften av dem var från Skaraborg.

Olycklig start

Ljusdal ansågs av de flesta vara favorit men Villas röststarka hejaklackar vann överlägset förmatchen. Under ledning av Arne Winther, Erik Lenhult och Loa Andersson sjöng, skrek och sjoade Skaraborgarna så att det hörde över hela Söder. Och Lidköpings Stadsmusikkår spelade, drillflickorna drillade och stämningen var på topp.

Innan matchen gav lagen varandra på sedvanligt sätt gåvor, Villaspelarna fick Hälsingebockar och gav i sin tur Ljusdalsspelarna pjäser från Rörstrand och ostar med specialetiketter.

Sedan var det dags för avslag och Villa fick en oturlig start, planens bäste spelare, Ljusdals Stefan Johansson fick härja lite för fritt och de muntra villaklackarna och karska villasupporterna blev allt tystare. Och det var inte så underligt, i halvlek ledde Ljusdal med 4-0.

Efter paus kom Villa ut som ett nytt lag, nu stämde spelet och ett efter ett kom Villas reduceringar, det var Olle Isaksson, Tore Skoglund, Loli Sandström och Loli igen som höll sig framme. Tyvärr hann Ljusdal också med att göra fyra mål och matchen slutade med villaförlust 8-4.

Lovord till Villa

Villaspelarna erkände glatt att bästa laget vann och publiken var nog också ense om att Ljusdal vann rättvist. Matchen fick många lovord, Curt Einarsson påstod, att det var den dittills bästa och roligaste finalmatchen och att bägge lagen presterat pop- och toppbandy. Den gamle bandyhjälten Pontus Widén från Västerås var mycket imponerad av Villas disciplin och sa, att han aldrig hade sett ett förlorande lag uppträda så fint.

”Fiskarn” Johansson blev utsedd till matchens bäste målvakt och Tore Skoglund till bäste villaspelare och Loli fick en guldklocka för att han vunnit den allsvenska skytteligan. SM-banketten på Operakällaren blev en trevlig avslutning för de bägge lagen och trots att Villaspelarna naturligtvis kände en liten malörtssmak i bägarna gick festen i förbrödringens och glädjens tecken. Någon påstod med all rätt att Villa förlorade matchen men vann banketten.

Skaraborgspubliken fick lite nedstämd resa hem i sitt tåg och i sina bussar och förlusttaggen satt nog länge i, men när man drog ut den så sipprade säkert hjärtevarmt villablod fram. Alla slutspelsmatcher och många resor har filmats av C G Gillström, så det bör vara möjligt att via video återuppleva dessa härliga bandyveckor från mars 1975.

Någon vecka efter finalen bjöd Lidköpings kommun hela Villalaget på en välförtjänt middag på Stadshotellet och då fick alla höra trevlig solosång av en allsvensk skyttekung; Loli gjorde det så bra att han lite skämtsamt kallades en ny Snoddas.

1976 Rockwool räddar Hällekis

Sommaren var het, bevattningsförbud rådde i Lidköping och Vänerns vattenstånd var extremt lågt, 20 cm under sjökortsdjup. Kommunen anställde en ny kultursekreterare, C J Charpentier, som skulle komma att röra om i den kulturella grytan. En större nyhet var dock att Hällekis skulle få en ersättningsindustri sedan Cementa 1978 hade lagts ned.

Hela Hällekis samhälle var beroende av en enda industri, Cementa, och utan den skulle samhället bli dött. Bekymren hade varit stora bland anställda och politiker och därför var glädjen stor när det i juli meddelades att det statsägda Rockwool AB skulle etablera en mineralullfabrik med 200 anställda i Hällekis. Koncessionsnämnden hade gett klartecken men föreskrivit stränga åtgärder för att minska lukt, utsläpp och buller.

”-Det är bra för kommunen”, säger Lars Werner, ledande politiker, ”men det behövs ännu fler arbetstillfällen, särskilt för kvinnor”. Fackbasen Bernt Jansson är glad och han har också miljösynpunkter: ”- Det är bra att man slutar att bryta kalk ur berget, Kinnekulle ska man vara rädd om.”

Som ett påtagligt minne efter cementindustrin i Hällekis ligger det gigantiska, kraterlika kalkbrottet kvar och djärva planer smids nu för att använda det till föreställningar av olika slag.

1977 Ostmässa i Skara

Mellanölet förbjöds från 1 juli och Anders Järryd började sin marsch mot stjärnorna genom att ta JSM-titeln i tennis. I Skara fortsatte man den trevliga traditionen med att ordna en ostmässa. Landshövdingen invigde och till idrottshallen och isbanan gick det som vanligt att åka ångtåg med Ostexpressen, med lokförare och konduktörer från Skara Museijärnväg.

Mässan blev en stor succé, 50.000 åskådare trängdes där i två dagar för att provsmaka och köpa ost av alla de slag. Hushållningssällskapet i Skaraborg hade i många år delat ut kvalitetsdiplom för olika mejeriprodukter och den traditionen hade 1970 utvecklats till SM i osttillverkning. Nästa steg var att bjuda in allmänheten i liten skala, men snart hade Skaraborgarnas ostintresse gjort mässan till en publikattraktion. Så stor att man till slut tvingades att lägga ned den.

I årets tävling visade det sig att småmejerierna i Vallberga och Ånäset blev mästare i flera klasser; de hade gjort goda ostar av Ambrosia-, Fontina-, Svecia- och Herrgårdstyp, men också ostmästare från Götene och Skövde höll sig framme i prislistan och bevisade därmed att god ost även gjordes i Skaraborg. Men det visste ju alla förut.

1978 Hamnleden beslutas

Årets stora fråga var om Hamnleden skulle klubbas igenom. Själva sträckningen av den kunde nog, i alla fall till nöds, de flesta Lidköpingsbor acceptera, även om Sjödalsområdet blev utplånat. Men det stora tvisteämnet kom att bli den fasta bro, som skulle byggas och utestänga större fartyg från den inre hamnen. Redan när hamnleden projekterades 1971, hade en kraftig opinion vänt sig mot förslaget och senare hade ett politiskt parti, Kommunal rättvisa, bildats med huvudsakligt program att stoppa bron.

Inför det avgörande beslutet i januari hade också en namninsamling ordnats mot bron; den hade samlat 7.500 namn. Eftersom stor publik väntades komma för att lyssna på debatten i kommunfullmäktige så hade det avgörande sammanträdet flyttats till Parketten. Där tog 300 intresserade plats och många stod också utanför och väntade på de 49 beslutande med banderoller och talkörer. Debatten inför beslutet blev lång, sex timmar, och het.

Vpk:s Karl Ivan Jonsson kallade i sitt inlägg bron för Dimmornas bro och sade bl.a: – En fast bro stympar inre hamnen och den är ett brott riktat mot varje Lidköpingsbo. Historiens dom kommer att bli hård. Kommunal rättvisas Gunnar Gustavsson höll med: – Politikerna sätter sig på sina höga hästar och söker rida ner 10.000 Lidköpingsbor. Den unge Kjell Hedvall försökte göra en analys av de förtroendevaldas rätt att gå emot en opinion och tycker att argumenten mot leden hoppar från höger till vänster och till slut bara lämnar kvar ett enda stort frågetecken. Han är för bron.

När det är klart för omröstning röster sex moderater, tre vpkare, tre från Kommunal rättvisa och en modig centerkvinna mot förslaget, som dock vinner med rösterna 36- 13. Beslutet överklagas och fördröjs därmed och hamnleden kan därför invigas först 1981. Fortfarande finns det dock många Lidköpingsbor, som med sorg i hjärtat blickar ut över den tomma inre hamnen; de tycker att den numera mest liknar Döda havet.

1979 Gamla badhuset rivs

Vice brandchefen i Skara hade i maj fått i uppdrag att för övnings skull bränna ner ett gammalt hus i Varnhem, men häftiga vindar gjorde att elden spred sig och inte mindre än 21 byggnader blev lågornas rov. Den brasan glömmer man sent i Skaraborg.

I Lidköping hade det länge diskuterats vad som skulle hända med det gamla badhuset nere vid älven, nu när staden hade fått ett efterlängtat, nytt och modernt simhallsbad. En högljudd opinion krävde att det gamla badhuset skulle bli ett konstens hus med plats för utställningar och konstnärliga aktiviteter. Såväl Riksantikvarieämbetet som länsantikvarien och stadens kulturnämnd ansåg den vackra jugendbyggnaden från 1906 vara väl värd att bevara, men de styrandes beslut om rivning gick inte att ändra. I maj kom grävskoporna därför rullande och efter några dagar fanns ingenting kvar av badhuset. Som ett slags kompensation och tröst lovade politikerna att det kulturella Lidköping om något år äntligen skulle få ett riktigt museum i och med att Gamla flickskolan uppläts till Hantverks- och sjöfartsmuseum.