Tillverkade ättika, senap, kulsprutor och slåttermaskiner
Införd i NLT Juni 2004
Den begynnande industrialiseringen i Sverige under 1800-talet byggde mycket på s k snilleindustrier. Många av snillena hade västgötska rötter, Johan Petter Johansson från Vårgårda uppfann skiftnyckeln och rörtången, Gustaf Dalén från Stenstorp blev världsberömd för sina fyrar och Sven Wingquist, med rötter i Södra Ving, skapade det sfäriska kullagret. Dessa är alla berömda män, de byggde upp fabriker och nämns med högaktning i historieböckerna. En betydande industriman, född i Skaraborg, är dock alldeles okänd trots att hans namn i dag finns på produkter i varenda livsmedelsaffär. Det är på hyllan för ättika och vinäger som namnet Winborg dyker upp på många flaskor och det beror på att Theodor Winborg 1861 blev ägare till en ättiksfabrik i Stockholm. Han hade också intressen i flera andra industrier och var en välkänd och aktad profil i huvudstaden mot slutet av 1800-talet.
Winborg föddes 1832 i Ransberg utanför Karlsborg och kom till Uppsala 1851. Där tog han raskt sin kameralexamen och började sedan en planerad ämbetsmannabana som uppbördsman och kronofogdeassistent. Men detta var tydligen ingen livsuppgift för honom, han vantrivdes och snart hittar man honom därför som elev på Nyköpings mekaniska verkstad och senare som student på Tekniska Institutets kemilinje i Stockholm. Tidens intresse för naturvetenskap hade fått grepp över honom och gjorde att han bytte yrke och den förre Uppsalastudenten kunde snart med stolthet kalla sig ingenjör.
Den berömde kemisten Jöns Jakob Berzelius hade på 40-talet startat en ättiksfabrik i Stockholm och där anställdes Winborg som verkmästare. Efter några år övertog han rörelsen och utökade tillverkningen med bordssalt, senap, soja, såser, safter och fruktviner. Nya lokaler behövdes snart och därför inköptes ett hus i hörnet av Timmermansgatan och Wollmar Yxkullsgatan på Söder och där kunde också en rymlig våning inredas till familjen Winborg. Winborgs alltmer expanderande industri tvingades så småningom att än en gång flytta, nu till en större och modernare fabrik ute vid Järla sjö i Nacka, men Winborg bodde kvar i sitt vackra hus på Söder fram till sin död 1918. Tyvärr finns det inte längre kvar, det sopades bort genom rivningshysterin 1963.
En ung ingenjör som hette Helge Palmcrantz hyrde en tid ett vindsrum hos Winborg och träffade då hans syster, tycke uppstod och snart var de gifta. Denne Palmcrantz var en begåvad uppfinnare och tekniker som fått många patent, bl. a på en kulspruta och en slåttermaskin. Winborg hjälpte svågern med pengar och 1874 bildades Palmcrantz & Co:s mekaniska verkstad. Den fick från början vind i seglen, flera stater behövde hans kulspruta till sina moderniserade arméer och skördemaskinerna, som ständigt förbättrades, hade stora försäljningsframgångar både i Sverige och i utlandet. Palmcrantz lär själv sorgset ha konstaterat att han konstruerade och tillverkade skördemaskiner både för livet och döden.
När Palmcrantz dog 1880 tvingades Winborg ta över hans firma, bli styrelseordförande och disponent och han ledde länge både sin egen fabrik och svågerns. Detta gjorde han med stor framgång, men hann också med att sitta i Stockholms stadsfullmäktige och en kort period också att vara riksdagsman. Men den tekniska utvecklingen intresserade honom mer än politik och han kom därför att bli en av de första att inse elektricitetens praktiska betydelse. Den Palmcrantzka verkstaden under Winborgs ledning var en av de första att tillverka elektriska maskiner, den ledde installationen av den nymodiga elbelysningen på Kungl Teatern och hade ansvaret för att de första elektriska lamporna tändes på gatorna i Eskilstuna och Falun.
Tidigt insåg Winborg flygets möjligheter och intresserade sig både för ballonger, Zeppelinare och flygplan och hann också med att under sin långa levnad pröva på alla dessa luftfarkoster.
Winborg kan lätt ge ett intryck av att vara en ensidig tekniker och ekonom, som enbart hade intresse av största möjliga inkomster från sina fabriker. Men så var långtifrån fallet, han var mån om sina anställda och omtyckt som arbetsgivare och hade också ett starkt intresse för tidens samhällsfrågor. Som industriägare hade han lärt sig att arbetare med yrkeskunskaper var efterfrågade på marknaden, kunde få bättre lön och högre status och hjälpa till att höja produktionen. Det kunde för den skull ligga i både industrins och samhällets intresse att man inrättade yrkesskolor. För att hedra Helge Palmcrantz och stimulera intresset för yrkesutbildning donerade Winborg därför en stor summa pengar till den Palmcrantzka skolan där generationer Stockholmsungdomar under åren fått en gedigen yrkesutbildning. Denna skola kom under lång tid att vara ett föredöme och ett mönster för alla de yrkesskolor som senare startades runt om i Sverige.
Namnet Winborg finns glädjande nog fortfarande kvar på många av livsmedelshandelns ättiksflaskor där också ett miniatyrporträtt av honom kan upptäckas, men grundarens ättlingar har numera inget att göra med firman. Den är i dag flyttad till Kristianstad och ägs av den multinationella dagligvarujätten Unilever, som ju också har köpt upp Slottssenap, Lux, GB Glace, Lipton, Pepsodent, Via, Milda och Elizabeth Arden. Att Unilever har räddat namnet Winborg från glömskan hedrar företaget och tyder förhoppningsvis på pietet och intresse för historia.