När torparen Karl Lindelöf i Sköttorp, 15 kilometer söder om Lidköping, kom ut på morgonen den 2 februari1946 trodde han att han såg i syne. Det största lerskredet i modern svensk historia hade fullständigt förändrat landskapet. Där Lidan förr lugnt flutit höll det nu på att bildas en sjö. Lindelöf skyndade till traktens lanthandel och ringde till brandkåren som snabbt var på plats och kunde förundrad beskåda lermassorna. Regn och snösmältning gjorde strömmen strid och vattnet steg 65 cm på bara fyra timmar och en mindre insjö hade snart bildats, fyra kilometer lång och fyrahundra meter bred. Länspumpning var naturligtvis inte att tänka på. Händelsen medförde en folkvandring till Sköttorp, 25 000 nyfikna besökte rasplatsen och svensk och internationell press följde under en dramatisk vecka händelseförloppet.
I Lidköping var många nervösa, hela innerstaden kunde ju hamna under ett Niagara av lerblandat vatten och det skulle ju försena eller helt hindra det storstilade 500-årssjubileet som man planerat sedan länge. I flera dagar steg vattnet och vid Härjevads kraftverk nådde nivån till andra våningen. Vattenmassorna beräknades innehålla ca 50 miljoner kubikmeter vatten som tryckte på och risken var stor att fördämningen brast och att en jättevåg då skulle spola med sig allt på sin väg, hus broar, bryggor, lagårdar och boningshus.
Militär från Skövde kommenderades ut för att hjälpa brandkåren och vägverket. Soldater sprängde men utan framgång och till slut fick man gräva och skyffla sig fram i leran. Tanken var att åstadkomma ett dike för att leda vatten i. Det lyckades och snart rann vattnet i en ny liten fåra, som snart blev till en bäck. Till slut grävde vattnet en ny älvfåra genom rasmassorna. Avtappningen från den nya sjön fortsatte sedan utan problem, men först fredagen den 8 februari kunde lokaltidningen meddela att faran var över. Än i dag ses spåren av lerskredet, Lidans gamla strömfåra är dock svår att uppfatta, växtligheten har tagit över.
I Lidköping kunde man nu efter några skräckfyllda dagar fortsätta planeringen av stadens 500 – årsjubileum Och då slog man på stort. Alla stadsbor bjöds på kaffe på torget och prins Bertil blev, efter att ha invigt Jubileet, bjuden på Lidköpings ” nationalrätt” sil med färsk potatis. Han kunde också beundra alla de utställningar som fyllde stadsträdgården. Där presenterades stadens industrier och historia på ett åskådligt och intressant sätt.
Prinsen besökte nog inte det stora nöjesfältet på Silversköldslyckan, men där kunde han ha beundrat den finske jätten Väinö Myllerinne, 248 lång. Han var världens längsta man och fick inte visa sig på stan, han var inlåst på Stadshotellet och visades bara på nöjesfältet i ett tält mot 50 öre i inträde.
En huvudattraktion under jubileet var sångaren och filmskådespelaren Edvard Persson som satte publikrekord med 4700 åhörare när han sjöng sin populära visa om en gåsapåg från Skåne.
En tävling om den bästa jubileumsaffischen hade utlysts. Lidköpngskonstnären Magnus Lidholms förslag tyckte juryn var den bästa. Men den kände konstnären Isaac Grünewald, som en tid arbetat på Rörstrand, hade också lämnat in ett förslag. Och inte vågade juryn förbise en sådan storhet! Därför kom det att bli två affischer, Lidholms och Grünevalds. Fegt men salomoniskt!
Utställningssommaren blev mycket lyckad och bevaras av många Lidköpingsbor som ett kärt minne. Men den kunde ha omintetgjorts om vattenmassorna från Sköttorp begravt halva stan i vatten och lera.