Svarta Frun på Stohlberga.
Införd i Lidköpingsbygden
År 1923 kom det på Albert Bonniers förlag ut en bok som hette Svarta Frun på Stohlberga. Den är något så sällsynt, som en roman med handlingen förlagd till Kålland och även om författaren använt sin fantasi, så går det inte att ta fel på att skådeplatsen för de romantiska och humoristiska förvecklingarna är godsen Stola och Lindholmen med deras natursköna omgivningar.
Författaren
Författare till Svarta frun är Hildemar G:son Hogner, som på tjugotalet gav ut flera böcker med varierat innehåll. Han hade tydligen lätt för att skriva, för han gjorde vid sidan av författandet karriär som sjöofficer för att sluta som disponent i Malmö. Han verkar ha skrivit sina böcker mest på skoj, men talang saknade han inte.
Allt en författare skriver lär ju handla om honom själv och det är lätt att åtminstone peka på en sådan detalj i Svarta Frun. En av huvudpersonerna är gammal sjöofficer, som till yttermeravisso har en gammal sjöbuss som hushållerska eller ska man kanske säga mässuppassare.
Utan minsta tvivel har Hogner också varit på Kålland för de lokala förhållandena och naturen runt de bägge herrgårdarna Lindholmen och Stola (i boken kallad Stohlberga), beskrivs mycket ingående; det inre av Stola verkar likaså välbekant för författaren. Han låter också, med blandad framgång, lantbrevbärare och tjänstefolk tala någon sorts västgötska, t ex när Snus-Anders frågar: ”De sa la te å frias nu lell, ettersom de ä å vara så fin”. Sägnen om det kvinnliga spöket på Stola har tydligen Hogner känt till, fastän han gör om den för att bättre passa hans syften. Att ägaren till Stola hos Hogner heter Ekeberg är väl heller ingen slump, säkert har släkten Ekeblad, som i mer än 100 år residerat där, föresvävat författaren.
Vad Hogner har för anknytning till Kålland och varför han valt att förlägga handlingen i sin roman dit är oklart. En gissning är, att Hogner fått sin lokalkännedom genom att hans mor var född Otterström. En släkt med detta namn har funnits på Kålland och Hogner kan alltså ha fått inspiration till sin bok genom att han då och då besökt släktingar.
Handling
Handlingen i Svarta Frun är ganska lik intrigen i de filmer som spelades in i Sverige på tjugo- och trettiotalet, boken innehåller ett par förväxlingar, några missförstånd, en nypa internationalism, ett förälskat ungt par, en dumdryg greve, en femme fatale och ett par toddydrickande äldre lustigkurrar. Visst kan man tala om schabloner och bristande originalitet, men så här 70 år efteråt känns boken som ett barn av sin tid och man bör beakta att författarens ambitioner nog bara sträckt sig till att skriva en underhållningsroman.
Boken börjar med att herren till Stola, kapten Nicodemus Ekeberg en vårkväll tar emot herren till Lindholmen, Jonathan von Ameln, till den traditionella kvällstoddyn. Bägge är dock bekymrade denna afton, de har båda fått brev från Frankrike. Kaptenen har underrättats om att hans brorson, Frank Ekeberg, förälskat sig i en kvinna i Paris och von Ameln har anförtrotts att hans dotter blivit blixt kär under sin vistelse i den franska huvudstaden.
Detta stämmer inte med de gamla herrarnas planer. De har räknat ut var och en för sig, att de unga tu borde gifta sig med varandra, de är bägge arvtagare till gårdarna och det skulle vara rationellt med en sammanslagning av ägorna. De gamla herrarna kommer nu under flitigt skålande på en plan för att föra samman de unga, som bägge väntas hem till sommaren. Med gammalmansvis kännedom om ungdomlig oppositionslust beslutar de att låtsas vara bittra fiender; ungdomarna ska på så sätt lockas ut på förbjudna vägar och knyta kontakter bakom ryggen på de gamla. Författaren har naturligtvis redan tidigt givit läsarna en vink om att de gamlas list är meningslös, ungdomarna har träffats i Paris och blivit kära i varandra.
Den sluga planen sätts i verket, när Frank Ekeberg och Vanja von Ameln i försommartid kommer hem till Kålland. De gamla herrarna säger sig ha blivit ovänner på grund av tvister om jakt- och fiskerättigheterna och träffas inte mer till sina kära toddyaftnar. De unga råkas desto oftare, i smyg, i Stolas gamla vackra ekpark, där de förundras över den plötsliga ovänskapen mellan de gamla vännerna. Men de har bara att ge sig till tåls; att avslöja sin kärlek för dessa vresiga och griniga dödsfiender vore en katastrof, det är de bägge fullständigt ense om. Då uppenbarar sig plötsligt en stilig fransyska och hennes ankomst orsakar en viss oro. Hon är på jakt efter sin förrymde fästman och innan hon finner honom uppstår en rad förvecklingar. Genom ingripande av spöket Svarta Frun blir naturligtvis slutet ändå lyckligt för alla inblandade.
Författaren ger sig tillkänna
En längre artikel av undertecknad om romanen Svarta Frun, varav ovanstående är ett sammandrag, var införd i NLT:s julnummer 1976 och till min överraskning och glädje fick jag då ett brev från den drygt 80-årige Hildemar G:son Hogner, där han tackar för artikeln. Författaren är i dag borta men skulle säkert inte tycka illa vara ,om jag här återger hans brev. I detta ger han intressanta lokal- och personhistoriska upplysningar och berättar personliga minnen och hågkomster från sekelskiftets Kålland. Han bekräftar också många av gissningarna i min artikel och meddelar fler fakta om sig själv och om tillkomsten av Svarta Frun.
Brevet i lätt redigerat skick lyder:
Hr Tore Hartung
c/o NLT
Genom en slump fick jag ett urklipp från NLT, som gladde och förbluffade mig. Det hör minsann inte till vanligheterna, att en författare får en recension av en bok skriven för mer än 50 år sedan.
Det är alldeles riktigt att jag varit sjöofficer men tog tidigt avsked från stat, då jag längtade ut efter krigsårens instängdhet och hade för avsikt att leva på min penna efter att ha fått ut en bok hos Bonniers. Den såldes bra och gav mig en god start för mina utlandsresor. I ca 10 år bodde jag mestadels i utlandet, bl a ca 5 år i franska Nordafrika med replipunkt Alger, varifrån jag gjorde resor i Kabylbergen och stora delar av öknen. Jag arbetade där på mina böcker och skrev som freelancer olika tidningar artiklar om landet och noveller, bl.a. till DN:s söndagsbilaga och Bonniers Litterära Magasin. Vid mina sporadiska besök i hemlandet arbetade jag fortfarande med skriveriet, samtidigt som jag höll ett hundratal föreläsningar om mina afrikanska resor. Men villkoren för författare var synnerligen osäkra, inte som nu skyddade av avtal och när jag i slutet av tjugotalet gifte mig utbytte jag nomad- och författarlivet mot affärsvärlden.
Mina förbindelser med Stola är följande:
Min morfar, Frans Otterström, ägde Lofvened gård i Kållands Åsaka (flera av gårdarna i grannskapet såsom Arvidstorp, Russelbacka m fl ägdes av hans släktingar), där vi som barn tillbragte somrarna. Han hade två söner av vilka vid hans död 1908, den äldste, Emil, övertog gården medan den yngre, Arthur, som gift sig med Clara Lindkvist, dotter till en från Finland inflyttad familj, övertagit Stola från sin svärfar. Ett par gånger varje sommar brukade vi per wurst resa och hälsa på släktingarna på Stola. Det var för oss barn ett stort äventyr att fara de två milen. Vägarna var slingrande och smala, trafiken sällsynt. Jag kommer ihåg en gång då kusken Lars, på avstånd skymtande en cyklist, hoppade ned från kuskbocken för att hålla de vrenskade gamla åkerkamparna, medan vi åkande, kvinnor och barn, som yra höns kacklande tog skydd i skogsbrynet på andra sidan diket.
Huvudbyggnaden på Stola var vid övertagandet helt obeboelig, varför min morbror med familj bodde i rättarens hus. Han började emellertid så smått restaurera huset, så att de kunde flytta in i den delen, där nu godsägare Ander har sin mer privata våning. Även ett par av rummen i övre våningen gjordes mer eller mindre beboeliga. Från restaureringen i bottenvåningen hörde vi talas om upptäckten av något mystiskt rum i källaren, början till en gång påstods det och bakom några korslagda stenar ett litet utrymme där det låg en del benknotor, som experter konstaterat vara ben från en spenslig kvinnas skelett. Vi hörde ofta de äldre tala om familjespöket och min moster Clara, som var synsk, påstod sig både ha hört och sett det.
Sommaren 1912 bodde jag på Stola för att i lugn och ro förbereda mig till studentexamen följande år. En underbar sommar med midsommardans på logen, lagom förälskelse, kräftfiske i Vänern (kräftorna jättestora), andjakt i maderna och aborrfiske på Dalbon.
Vid arvsskiftet efter svärfadern kunde min morbror av ekonomiska skäl inte behålla gården utan sålde den. Han blev senare kamrer i en bank i Lidköping. En dotter till honom, Ilma Otterström, efterträdde sin far som kamrer och en son, forstmästare Arne Otterström, köpte en gammal skola i närheten av Stola. Det var vid ett besök i hemlandet, en sommar lika ljuvlig som den 1912, som jag, lite på skoj som Ni så riktigt förmodar, skrev Svarta Frun på Stohlberga. Den kom nog inte ut i mer än ett par tusen exemplar, några redovisningar över försäljningen av mina böcker fick jag aldrig. Den såldes även till filmen, men någon film blev det aldrig då bolaget, som köpt filmrätten gick över styr. Tyvärr är det omöjligt att komma över några exemplar av mina böcker, tillsammans fyra romaner och en novellsamling. Jag och många av mina vänner har försökt på alla möjliga antikvariat. För ett par år sedan besökte jag Stola och blev utomordentligt imponerad av hur den nye ägaren förmått återställa det vackra huset till sin forna ståt. Jag skulle knappast tro att ett liknande privatmuseum, som åstadkommits med så mycken samlarmöda, arbetsglädje och historiskt kunnande, finns i detta land. Något för Kålland att vara stolt över.
I förhoppning om att dessa kommentarer till Eder artikel skall vara av intresse och med tack för den glädje Ni berett mig tecknar
Eder förbundne
Hildemar G:son Hogner
(namnteckning)
Svarta Frun på Stohlberga går, som författaren påpekar, inte längre att köpa, inte ens antikvariskt och Lidköpings Stadsbiblioteks välförsedda västgötaavdelning har den inte heller, varför möjligheten att stifta bekantskap med Svarta Frun torde vara ganska liten. Och det är faktiskt tråkigt. Mitt eget, fäderneärvda, exemplar betraktar jag som en dyrgrip i min boksamling.