Lasarettet i Lidköping får också sin historia skriven
Införd i NLT feb 2005
Västergötlands Fornminnesförening har sedan många år givit ut en tidskrift som mer liknat en bok än en skrift. Detta är fallet också med den senaste publikationen, som har temat medicinhistoria i Västergötland. En sådan historieskrivning har länge saknats, men bristen är nu äntligen åtgärdad. Den mänskiga ohälsan i alla former tas upp och boken redogör för bot och läkemedel, som varit i bruk från medeltiden och framåt. Huskurer var inte alltid så trevliga och oftast kan de ifrågasättas, de gjorde nog ofta mer skada än nytta. Vidriga dekokter blandades ihop av kloka gubbar och gummor, men provinsialläkare och veterinärer var inte sämre, de kunde också skriva ut märkliga recept. När lasaretten sent omsider inrättades i Västergötland blev sjukvården mänskligare och patienterna friskare, men vägen dit hade varit både lång och krokig.
Bokens redaktör Christer Ask har lyckats samla ett tiotal författare, som i sina artiklar med stor sakkunskap och på begripligt språk redogör för olika områden inom Västergötlands medicinhistoria. Särskilt bör framhållas Torgil Hallböök som skrivit flera intressanta artiklar, bland dem en om lasaretten i Västergötland. För NLT:s läsare intresserar naturligtvis historien bakom lasarettet i Lidköping särskilt.
Redan Magnus Gabriel De la Gardie avlönade en läkare som skulle verka i hela hans grevskap, men det är först genom 1862 års landstingsförordning som ett riktigt lasarett byggs i Lidköping. Stadsfullmäktige anvisade tomtmark utmed Lidan, apotekare Kylander donerade ytterligare mark och dessutom en stor summa pengar. Lasarettsbygget underlättades av att stormfällt timmer kunde köpas billigt från säteriet Ågården och sjukhuset invigdes 1867. Det bestod av fyra hus och en generaldirektör i Sundhetskollegium tyckte att det var ett av de ” tjenligaste” sjukhusen i Sverige. Lasarettet hade ritats av kapten Lars Wilhelm Kylberg på Såtenäs och ansågs väl tjäna sitt syfte. Lasarettspredikanten C J Ljungström var dock av en annan uppfattning, han ansåg att husen var utkastade på måfå, saknade symmetri och var uppförda i ”potpurristil”. Den förste patienten dog oturligt nog efter en månad, men raden av botade patienter blev med åren lång. Detta trots att operationsrocken länge var en blodig bonjour med operationskniven instoppad i bröstfickan. På 1890-talet blev lasarettet för litet och 1892 kunde landshövdingen inviga en ny tegelbyggnad. Den står fortfarande kvar och är ett vackert byggnadsminne.
En läkare som kom att betyda mycket var P J Lundgren. Han hade studerat i Tyskland, introducerade röntgen på lasarettet och såg också till att elektricitet började användas. Lundgren var också kommunalt verksam; han och John Hedin låg bakom grundandet av Gullspångs Kraft AB och övertalade stadsfullmäktige att köpa aktier i bolaget och de aktierna har ju gett god avkastning genom åren. Lundgren drabbades av cancer i tungan och avled 1909 och under hans sjukdom tjänstgjorde den unge Erik Waller som vikarie. Waller hade studerat i Tyskland och fick senare grundlig kirurgutbildning på västfronten under Första världskriget. Han kom att stanna i Lidköping fram till sin pension och blev där en legendarisk läkare. Många roliga historier berättas om honom och han tilläts att ha egen praktik. Tack vare inkomster därifrån kunde han köpa in dyrbara böcker till sin omfattande samling av medicinlitteratur. Den donerades senare till Uppsala Universitetsbibliotek och renderade Waller ett hedersdoktorat.
Hallböök berättar i sin artikel att Lidköping 1913 fick en hästanspänd ambulansvagn med gummihjul. En dräng från Hangelösa fick den tveksamma äran att inviga den. Han hade huggit sig illa i vänster hand men lyckades med hjälp av en piga spänna en häst för en vagn och köra in till Skara. Men läkaren där satte honom efter omläggning på tåget till Lidköping. Efter en långvarig och smärtsam tågresa hämtades han av den hästanspända ambulansen vid stationen, kördes i ilfart till sjukhuset och opererades av doktor Waller. Men inte ens denne erkänt skicklige kirurg kunde rädda handen utan var tvungen att amputera. Drängen fick efter läkning en stor krok som protes.
Hallböök följer Lidköpings lasarett vidare under åren fram till 1965 års sjukvårdsplan som stoppade vidare utbyggnad av sjukhuset. Dessförinnan hade en rad duktiga läkare tjänstgjort där, bland dem Erik Akmar, Carl Sandahl, Richard Hjelm, Erik Renvall, Inge Hedenberg och Magnus Sjöholm.
Fornminnesföreningens tidskrift innehåller utöver medicinhistoria också artiklar om aktuell fornminnesforskning. Om intressanta fynd från sina grävningar på Kållandsö berättar Annelie Lindberg och Anna Nyqvist Thorsson och Inga Lundström redogör för varför Såntorps gravfält är unikt. Det pågående arbetet med att rädda Enebackens tingshus presenteras och i en rad andra artiklar ges glimtar från historiska och antikvariska projekt i Västergötland.
Boken är synnerligen läsvärd för alla som intresserar sig för historia och den presenterar på ett utmärkt sätt tidigare okända fakta från Västergötlands medicinhistoria. Dessutom är boken slösande rikt illustrerad med foton och bilder både i färg och svartvitt.
Medicinhistoria i Västergötland. Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 2003 – 2004.260 sidor.