Omkring 1900 kunde de första bilarna ses i Skaraborg. Det var ofta T-Fordar och de ägdes ofta av läkare, köpmän, godsägare eller andra med goda inkomster. Snart krävde Länsstyrelsen att bilarna skulle registreras och förses med nummerplåt. En bryggeridirektör, Haldan Nilsson – Dag i Lidköping, tilldelades av misstag registreringsskylten R 1. Den var egentligen avsedd för Landshövdingen, siffran 1 var i alla län förbehållen länets hövding. Men Lidköpingsdirektören vägrade länge att lämna ifrån sig sin nummerplåt, varken hot eller vädjanden hjälpte. Till slut gav han vika och Landshövdingen fick stoltsera med nummerplåten R 1. Men många patriotiska Lidköpingsbor kände då en viss besvikelse. I Skara bodde ju biskopen, i Mariestad regerade Landshövdingen och i Skövde byggdes nya regementen. Nummerplåten R 1 upplevdes som en viktig och rättvis kompensation för att inte ligga i underläge gentemot dessa städer.
En som tidigt skaffade sig en automobil var hovfotografen Werner Lindhe Den var trehjulig, fick registreringsskylt R 63, var importerad från Tyskland och av märket Cyklonette. Den kan ännu beses på Vänermuseet som ömt vårdar denna klenod och visar upp den då och då. Med detta enkla fordon utan tak for Lindhe i ur och skur och kors och tvärs genom Skaraborg. Den tidens vägar var inte sällan så gott som oframkomliga fyllda av lervälling, med djupa hjulspår, grästorv och hästskit, men Lindhe kom alltid fram till den lantliga kyrka som ofta var målet. Han hade specialiserat sig på att fotografera konfirmander, de var alltid många och de ville var och en ha ett foto tillsammans med sina läskamrater. Inkomsterna från dessa resor räckte nog gott och väl till inköpet av Cyklonetten. Ofta ville dessutom bröllopspar ha en bild av sig i det nymodiga fordonet. Och det kunde de få mot en smärre avgift.
En bilolycka
Med den ökade bilismen kom också bilolyckorna. En omtalad allvarlig sådan inträffade 1926 vid Toftabäcken utanför Lidköping. Några glada ynglingar från Öttum hade varit på lustresa till Läckö slott och hade, inte helt nyktra, bråttom hem. Färden gick i för den tiden svindlande fart och vid grindarna till Villa Giacomina tvingades några promenerande ungdomar kasta sig i diket för att inte bli överkörda. Väl framme vid Toftabäcken tappade föraren kontrollen över bilen, den for en lång bit med vänsterhjulet i diket men hejdades till slut våldsamt av en telefonstolpe. De åkande slungades ur och en skadades svårt och tre lindrigt.
Lidköpingskonditorn Garström, som med sin bil råkade passera olycksplatsen, agerade barmhärtig samarit, tog den svårt tilltygade och medvetslöse föraren till lasarettet, där man kunde konstatera att han fått ett lårben avslaget och bräckt pannan. Hans tillstånd var dock ej livshotande konstaterade den skicklige kirurgen Erik Waller.
Landsfiskalen larmades naturligtvis om olyckan och kom med taxi till Tofta. Då var föraren försvunnen, han hade sprungit till skogs men dök till slut upp. Han erkände efter uppvaknande och förhör på kirurgen att han druckit några kaffehalvor som kanske gjort honom en aning överförfriskad men långtifrån berusad. Han medgav motvilligt att hastigheten vid olyckstillfället varit väl hög, men skyllde på att han råkat ta fel på gas- och bromspedal och anförde detta som förmildrande omständighet. Detta höll nu inte landsfiskalen med om utan förklarade honom anhållen för vårdslöshet i trafik och rattfylleri. Han dömdes senare till kraftiga böter.
Busstrafik
Järnvägarna hade omkring 1900 nått fram till många socknar i Skaraborg, men inte till alla. Därför startades busslinjer för att ge de lantbor som hamnat långt bort från järnvägsspåren tillfälle att komma till städerna för att handla. En sådan busslinje kom till 1925 och trafikerade linjen Lidköping – Traneberg på Kållandsö och blev mycket omtyckt. I en tidningsartikel i NLT berättar ägaren att bussen är den modernaste av alla de bussar som trafikerar Lidköping. Den går fyra gånger i veckan och turlista är anslagen på alla hållplatser. Torg- och marknadsdagar kör den dubbla turer och har god plats på taket för spädgrislådor, fiskkorgar, trädgårdsprodukter, kacklande höns och andra skrymmande varor.
Bussens motor är av ett känt amerikanskt märke och hade monterats på ett chassi av bilverkstaden Skallström och Larsson i Lidköping. Motorns förbränningsgaser värmer via radiatorelement upp bussen vintertid och 18 sittplatser finns. Tidningen skriver också att karosseriet har byggts av möbelsnickare Andersson i Lidköping och är så tätt att och välbyggt att inte minsta drag kan kännas och genom de stora fönstren kan man se det vackra landskapet susa förbi.
Denna Lidköpingsbuss fick snart konkurrenter som gick till både Spiken, Håle-Täng, Söne och Saleby.
Antalet bilar och bussar ökade kraftigt på 1930-talet men Andra världskriget gjorde att bilismen ströps, bilar tvingades att stå obrukade i sina garage, bensinen blev oåtkomlig och alla bildäck rekvirerades in till kronan. Enbart nödvändig yrkestrafik tolererades och de fåtaliga taxibilar, bussar och lastbilar som ansågs nödvändiga drevs med gengas.
I våra dagar har bilismen ökat och ses som en samhällsfara, avgaser hotar vår miljö och också vårt klimat. Förbränningsmotorerna har kommit till vägs ände och mänskligheten har tvingats tänka om. Våra kommunikationssätt måste förändras och bli både klimatsmarta och miljövänliga. Det är problem som måste lösas i en snar framtid.
Men det kunde knappast Haldan Nilsson-Dag, Werner Lindhe eller bussägaren från Lidköping haft skäl att tänka på för etthundra år sedan.